Det är onekligen en smula kuriöst att ett verk som bygger på myten om Apollons skändning av nymfen Dafne har valts ut som gestaltning av ett universitet så pass nyligen. Å andra sidan ska konst inte bara vara utsmyckning utan något annat och de patriarkala strukturer som skapat myten genomsyrar fortfarande både samhället och Uppsala universitet, vilket gör att man kan argumentera för Mikael Richters installation som en påpekande retning eller lite sanningssägande salt i såret. Verkets rätt så uppsluppna och karnevalistiska form gör emellertid att man lika gärna kan hävda motsatsen.
Det finns generellt en överdriven rädsla för att ta bort eller göra ändringar i konst och litteratur. Alla som orkar bli upprörda för att Astrid Lindgrens böcker städas på rasistiska uttryck är det givna exemplet (och man måste dessutom veta bra lite om Astrid Lindgren för att tro att hon skulle ha haft invändningar). Men när det handlar om bildkonst tycker jag överlag att det bästa alternativet är att komplettera etiskt tveksamma verk med motskulpturer som angriper eller ifrågasätter.
Richters eget tillägg till verket, där Dafne jagar Apollon, är ett litet steg på vägen. Låt ”Apollon och Dafne” få sällskap av ett stort och tydligt feministiskt verk som skandaliserar det futtiga patriarkatet.