I början av 1900-talet var de sanitära förhållandena bedrövliga i Uppsala. Stadens invånare fick själva sköta tömningen av de nästan 4 300 utedassen. Sopor slängdes i Fyrisån. De få avloppsledningar som fanns mynnade också ut i ån, mellan Kvarnfallet och Islandsbron. Råttor och bakterier frodades och med regnvattnet spreds bakterier till grundvattnet. Folk blev sjuka och hälsovårdsnämnden slog larm. Något måste göras. Då beslutade stadsfullmäktige att anlägga ett renhållningsverk en bit utanför stan. 1907 stod det klart.
Året därpå fick en viss Johan Andersson anställning som renhållningsarbetare. Mer än hundra år senare dök hans dotterdotter, den pensionerade läraren Ing-Marie Elg, ner i Uppsala stadsarkiv. Där hittade hon mycket om den akademiska världen och mäktiga kyrkomän, men ingenting om stadens latrinhämtare och sopåkare. Då bestämde hon sig för att skriva en bok, som en hyllning till morfar Johan Andersson.
– 1908 tjänade han 97 kronor i månaden. Det motsvarar ungefär 6 000 kronor i dag. Statusen var inte så hög, berättar Ing-Marie Elg.
Vi träffas hemma hos hennes bror Jan-Erik Elg, som har hjälpt till med boken. Han berättar att en del latriner fanns högst uppe i husen, till exempel i huset Tripolis i Fålhagen. Tunnorna bars på ryggen nedför smala trappor. Det tunga arbetet slet på ryggar, knän och armar.
Ibland skedde missöden.
– Tätningarna var inte alltid hela. Då rann avföringen på ryggen, säger Jan-Erik.
Renhållningsarbetarnas lön var visserligen låg, men de hade fri läkarvård och fri medicin och om de blev sjuka fick de behålla halva lönen under 30 dagar.
Kring renhållningsverket byggdes en helt ny stadsdel på fälten i det som nu är Boländerna. I folkmun fick den heta Renhållningen. Där bodde arbetarna med sina familjer. Tre hus rymde arbetarbostäder för 24 hushåll. Här var de ekonomiskt självförsörjande, med odlingar, gemensam bagarkammare och storskalig svinuppfödning.
– Varje familj hade tre fruktträd och en odlingslott. Det var lummigt och trevligt och de hade gårdsfester. Gemenskapen var god, berättar Ing-Marie Elg.
Försäljning av gödsel från pudrettfabriken gav intäkter också. Pudrett är ett pulvriserat gödningsmedel gjort på avföring blandad med kalk eller torv.
Syskonen Elg har sin mammas minnen från hennes uppväxt i Renhållningen. Under arbetet med boken har Ing-Marie även intervjuat ett tiotal äldre som växte upp där. De har berättat hur de red på de stora grisarna och hjälpte till med hästarna. Ur minnet kunde en av dem rita en karta över området. Det var visserligen fattigt, men det gick runt.
– Mormor var väldigt sparsam. Bara vid sällsynta tillfällen kunde mamma och hennes syskon få dela på en sockerdricka, berättar Ing-Marie Elg.
1965 revs det mesta av Renhållningen av Pharmacia som köpte marken. Men de behöll disponentvillan. Ett av svinhusen står också kvar än i dag.
Båda syskonen Elg har förlorat sin livskamrat ganska nyligen. Arbetet med boken har gett dem en uppgift och hjälpt dem att gå vidare. Nu är de efterfrågade som föreläsare på Träffpunkter för 65-plussare.
– Vi kunde inte drömma om att sophämtare och renhållare skulle vara så populärt, säger Ing-Marie och skrattar.
Jan-Erik beundrar sin syster som har dokumenterat en bit Uppsalahistoria. Stolt säger han att den här boken kommer att leva kvar om hundra år.