I ett av de senaste årens mest omtalade inredningsreportage blev den japanska teppanyakihällen själva sinnesbilden för den konsumtionsdröm som är vårt samhälles kanske mest återgivna berättelse. Ett ungt, uppenbarligen ekonomiskt oberoende, Stockholmspar visade stolt upp sin nyinredda vindsvåning för en journalist från DN bostad, som sakligt och klämkäckt rapporterade om takhöjden, de dubbla terrasserna, de nyinköpta kryddorna från Tokyo, den nyss uppkorkade flaskan som den franska vinbonden personligen hade rekommenderat, den otippade fiskröken, de sparsmakade möblemanget och den extra bastun som paret byggt för att de hittat ett oanvänt schakt under sin renovering.
Tonen i artikeln var så självklar att den nästan blev parodisk, och det spekulerades i om det lyckliga paret, som efter att ha varit tillsammans i över tio år hade utvecklat en nästan unison smak och känsla för stil, verkligen fanns på riktigt eller var en konsumtionskritisk fiktion. Men framför allt väckte teppanyakilyckan en sanslös vrede. Såväl nättroll som verkliga människor vid fikabord var upprörda. Stekhällen provocerade.
I någon uppföljande artikel tog skribenten sina objekt i försvar och ställde den fullt legitima frågan varför just det här paret i just den här spatiösa loftvåningen väckte så starka känslor. Konsumtionsnivån var knappast högre än i de flesta inredningsreportage. Varför skulle en teppanyakihäll väcka andra känslor än en Aga-spis? Men det gjorde den. Att jag över huvudtaget minns artikeln, mer än två år senare, anger möjligen hur mycket. Någonting i inredningsartikelns kombination av vardagsflärd, global ekonomi och köpglädje gjorde att den blev ett slags cocktail av dödssynder. Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja i en blandning där både artikelns objekt och läsare drabbades hårt. Kanske blev teppanyakihällen en sanningsspegel. Eller en råtfälla som smällde till om fingrarna på alla som klåfingrigt närmade sig ämnet.
I Stig Sjölunds utställning Ratrace på Konsthuset visas ingen teppanyakihäll. Däremot en hel mängd riggade råttfällor och några hyllmeter konsumtionsdröm. Redan innan hen stiger in måste besökaren skriva under ett avtal som befriar konsthus och konstnär från ansvar vid eventuella skador. Att stiga in och konfronteras med eventuella begär är ingen riskfri sak. Barn måste hållas i famn eller hand. Rör för guds skull ingenting!
Den mångfasetterade Sjölund, en av den svenska konstens pionjärer inom det breda fält som brukar kallas relationell estetik, har också tidigare förenat lust med fara, bland annat genom att i Original set from Alien 3 presentera preparerad originalrekvisita från Hollywood som hotade ge alla betraktare som inte kunde hålla fingrarna i styr en elektrisk stöt.
Ett par lägre hyllor vänder sig, i en blinkning till Carsten Höllers klassiska 90-talsverk Killing children (explosiva cyklar, strömförande leksaker etc), till ett yngre segment av habegär och presenterar godis, chips, Star wars-figurer, grälla pompoms och andra leksaker. En hylla gör en vända till hemmets hjärta och frestar med dyr olivolja, retroporslin, Alessis spindellika citruspress och ytterligare några mer eller mindre oumbärliga livsstilsattribut. Utspridda bland alla vällustiga löften om ett nu som är lite bättre än det föregående står de spända råttfällorna. Oftast synliga, ibland lömskt kamouflerade bland potatisflarnen i en öppnad chipspåse. Vi betalar ett pris för det vi vill ha, och det handlar inte bara om pengar.
Rummets längsta hylla är också den personligaste och mest intressanta. Här frestas ett mer vuxet lystmäte. Märkessprit, dyra smycken, en högteknologisk frisbee, Raybans evigt aktuella pilotbrillor, en keps från Oscarsgalan, sexleksaker, öl och Tintin-memorabilia. Urvalet är både allmängiltigt och privat. Den långa hyllan kan lika gärna vara ett detaljerat självporträtt av konstnären (antingen svårt narcissistiskt eller smäktande självutplånande) som ett mer allmänt utsnitt av det kalejdoskopiska habegär som binder samman mänskligheten.
Stig Sjölund är tydlig med att våra begär inte uppfylls utan en, eventuellt smärtsam, kostnad. Men i övrigt pekar han inte med hela handen, utan gör snarare en svepande gest som lyfter fram att våra konsumtionsidentiteter inte är några enkla byggen. Vad och varför vi vill ha, besitta och möjligen njuta av något, vad det än är, definierar oss både som individer och samhällsvarelser. Ratrace är en märkvärdigt uppsluppen bild av ett kollektiv som aldrig slutar hoppas att det ska gå att sätta likhetstecken mellan lycka och köpkraft.