Överfullt hos nunnorna i Alsike

– Sverige förnedrar sig, säger syster Marianne.
I den klara höstmorgonen travar ett tåg av gömda asylsökande barn och vuxna i väg från Alsike kloster. I täckjackor och mössor är de på väg på utflykt till kohagen. Senare på dagen ska det kokas varm choklad för att värma frusna själar.
Margareta Yrlid, sjukgymnast och frivillig på klostret, jublar. Behovet av frisk luft och rörelse är stort för personer som lever under ständig spänning med psykosomatiska åkommor i leder och muskler.
– Fristaden sträcker sig numer ända bort till kohagen. Förr kunde man ju nästan bli tagen på kyrktrappen, säger hon.

Sedan 1978 har helgeandssystrarna Karin, Marianne och Ella förbarmat sig över flyktingar som behöver gömma sig. Men samtidigt som fristaden i Alsike utökats från kyrkan till kohagen har de asylsökandes möjlighet till en fristad i Sverige minskats dramatiskt, menar systrarna. Inte minst har utlänningslagen från 2006 med formuleringen ”synnerligen ömmande omständigheter” slagit fel.
– Juridiskt innebär termen ”synnerligen” att det här i princip inte kommer att gälla någon alls. Jag tror inte politikerna begriper det juridiska språket och förstod konsekvenserna av den ändringen, säger syster Karin.
Trycket på dem som hjälper asylsökande som behöver gå under jord är i dag mycket stort. Systrarna har fått neka familjer plats som stått på klostrets trappa.
– Jag känner äckel när jag tänker på hur Sverige hanterar de här människorna. Sverige förnedrar sig. I andra länder är i alla fall hanteringen uppenbart inhuman, men här lever vi skenheligt, säger syster Marianne.

Kvinnor och barn drabbas hårdast av de strängare reglerna. Av dem som bor i Alsike är cirka hälften barn. Systrarna radar upp historier om hur barnens egna asylskäl kommer bort, och hur illa de far i asylprocessen, och hävdar att barnperspektivet är åsidosatt.
– Migrationsverket och domstolarna förstår inte hur traumatiserade föräldrarna är, att de inte kan ta hand om sina barn, att barnen oftast därför har sin trygghet utanför familjen, och att allt bara blir värre om man skickar hem dem, säger syster Karin.
Migrationsverket framhåller att det finns särskilda barnhandläggare och metoder för att intervjua barn. Syster Karin har läst Migrationsverkets lathund om hanteringen av barn och ett schema över frågor man använder.
– Det där ger jag ingenting för. Utbildningen av barnhandläggarna är på två dagar. Och barnets berättelser ska komma omedelbart. Men så fungerar det inte, att tala med traumatiserade barn tar tid, säger syster Karin.
Systrarna är mycket väl inlästa på de boendes fall och bistår många gånger deras advokater. Erfarenheten säger dem att vem som får asyl är oförutsägbart, närmast ett lotteri. Avgörande är hur duktig och ambitiös den sökandes advokat är, om nämndemännen i migrationsdomstolarna hinner läsa in sig på fallet, eller om alla handlingar ens finns med i domstolen och så vidare.
– Processen är allt annat än rättsäker, säger syster Karin.

Syster Marianne är 85 år och syster Ella, som ansvarar för ekonomin, är 87. Tillsammans med frivilliga krafter tar de och syster Karin hand om de gömda i vardagen, ser till att de får vård, skolgång och annat stöd. Förhållandena i den gamla skolan är mycket enkla.
Hur orkar ni?
– Vi har vårt kapell och våra böner. Vi går inte av egen kraft, säger syster Karin.
– Och så har vi kul. Vi firade Halloween härom dagen med alla barn och klädde ut oss, berättar syster Marianne.
Mitt i all bedrövelse har hon nära till skrattet och berättar gärna om de positiva exemplen, som den gömda autistiska pojken som i väntan på en eventuell ny prövning får åka skolskjutstaxi till sin specialskola och nu genomgår en personlig utveckling i rasande takt.
– Att ta det i från honom vore avskyvärt, säger syster Marianne.