Jag förstår inte den negativa inställningen till ordet “man” med sammansättningar. I äldre tid har “man” varit liktydigt med “människa” (se Hellquist: Svensk etymologisk ordbok). Att även kvinnor inkluderas i begreppet är väl tvärtom något att glädjas åt, efter att karlar länge förbehållits ensamrätt till vissa befattningar och titlar. Kvinnor är också människor, hurra!

Att “man” som obestämt personligt pronomen ibland byts mot “en” låter ändå rart i mina öron: provinsiellt eller ordspråksmässigt. Men inte behöver man/en få allergibesvär av ordet.

Cecilia Wikströms artikel i UNT den 8 mars sätter fingret på det väsentliga: arbete för jämställdhet i verkligheten i stället för löjliga symbolfrågor.