insändare Efter att 4-spårspaketet mellan Uppsala och Stockholm lanserades och nyligen godkänts så har flera väljare/lekmän yttrat sig negativt i UNT vad gäller spårvägsförbindelsen mellan Resecentrum och Ultuna/Gottsunda/Bergsbrunna.

Ett färskt exempel: På en intervjufråga i lördagens UNT: ”Vilken är den viktigaste lokala valfrågan?” avporträtteras en privatperson i halvsideformat med enda utsagan: ”Att stoppa arenabygget och spårbygget. Det är stort slöseri med skattepengar. Bussar räcker gott”.

Argumenten för ett spårbygge har mer detaljerat presenterats i UNT av politiker som stödjer hela 4-spårpaketet. Jag vill som väljare/lekman bara bemöta ett argument som tidigare förts fram, nämligen den förmodade negativa erfarenheten av Uppsalas spårvagnssatsning 1906-53. Visst, gaturälsen i Uppsalas trånga centrum var problematisk för både cyklister och den ökande bilismen. Men den relevanta jämförelsen är ju Mälarlinjen (1928–53) som gick på egen banvall via Svandammen, Ulleråker, Ultuna och Sunnersta (ända till Skarholmen). Den linjen var uppskattad, effektiv och snabb.

Att den lades ned berodde främst på den stora vagnhallsbranden 1945 varpå bussar ersatte citytrafiken och snart blev allena saliggörande. Det som nu planeras är ju en stamlinje från resecentrum till ett antal förstadsområden som givetvis kommer att växa men ligga kvar som nu under överskådlig framtid. Eget spår gör att ett stort antal personer snabbt kan transporteras dessa långa sträckor utan att som bussarna konkurrera med annan trafik.

Det är givetvis dyrt att anlägga ett spårnät men varför inte satsa på detta också för framtida generationer, särskilt som staten bidrar till bygget i och med 4-spårspaketet?