Den asfalterade planen är inhägnad av plank med ett högre nät mot gatan. Hamnar bollen utanför hämtas den blixtsnabbt, sparkas eller kastas in, offside, hörnor och frisparkar förekommer inte, ej heller knuffar, fällningar och tröjdragningar.
Spelet utmärker sig av högljudda rop, skratt och jubel vid boll i mål, i synnerhet om det skett genom en smart passning. Överhuvudtaget råder en munter, tillåtande stämning mitt under den vildaste kamp om bollen. Bollen är lätt, av plast tror jag, varför ingen är rädd för ett kanonskott.
Bara en gång har jag sett en av de mindre killarna segna ned efter ett dunderskott strax ovan ögat av den största killen i hela gänget. Då stannade spelet av och de flesta strömmade till för att trösta honom. Han var snart på benen och fick som ett undantag själv lägga en frispark! Målvakterna byts ut ibland under spelet och ger sig då och då ut på en privat räd i försök att själva göra en poäng. Bollbehandlingen är avancerad och blixtsnabb, det är bakåtpass, nickar, volleyskott, överstegsfinter och andra finesser. Man blir imponerad av såväl tekniken som den goda moralen!
En knappt hörbar signal från skolan och i ett ögonblick är planen tömd. En halvtimmes förstklassig underhållning är över.
Publiken (undertecknad) vill härmed tacka Domarringens skola och elever (som säkert inte är ensamma om dylika föreställningar) för att de ger den tillfällen att både hänföras och inför alla dråpliga situationer brista i skratt. Dessa ungdomar fyller en med hopp och framtidstro. Upplyft och med ett saligt leende cyklar man hem till morgonkaffet.