Till årsskiftet blir barnkonventionen lag i Sverige. Då får barn rätt enligt lagen till ett anständigt liv. Den vuxna världen har tillsammans skapat en lag för att vi ska ge våra barn ett anständigt liv. I Sverige är vi stolta över att vi enligt lag inte får slå våra barn. Enligt lag måste alla barn gå i skola. I Sverige måste vi enligt lag ge alla barn mat och omvårdnad. Måste vi skapa en lag för att lyssna på våra barn: två minuter, tio minuter eller kanske så mycket som barnen önskar?
Måste vi ha en lag för att alla vuxna ska ingripa mot mobbning? Vad skulle straffet vara för att inte ingripa? Hur stort straff behövs för att vuxna ska bete sig som vuxna och se barnen? Lärare väljer ofta att inte se barnen som mobbas. Innan jag hunnit skriva denna mening ekar det i luften ”lärarna har inte tid”. När jag pratar med idrottsföreningar får jag svaret att ”vi träffar dem bara en gång i veckan och har inte tid”. Ur det mobbade barnets perspektiv blir frågan, vilka ska ha tid och vilka ska hjälpa mig ?
Det pratas så mycket om varför det är på det och det viset, men i praktiken händer mycket lite. Alla jag pratar med om detta vet vad det beror på, och hur svårt det är att ändra på. Hur många barn ska vi tillåta vara mobbade ? Som det är nu, så är det flera i varje klass, statistiskt sett.
Hur många barn ska vi offra för att vi vuxna ska kunna ha ett ökat välstånd?
Vi vill ju inte betala mer i skatt till kommunen, så hur många ? Det vore mer ärligt att säga sanningen, än att ge sken av att i Sverige är vi vuxna fina mot alla barn. Vi kan således vara överens om att vuxenvärlden väljer att inte ge barnen vad de behöver.
Och då, till min vardag och mitt arbete, de speciella barnen. Här hjälper inte några lagar. Har kommunen till exempel inte råd att låta Lisa åka på en aktivitet så är det bara så. Lisa som har en funktionsnedsättning, vill komma och träna hos mig, men kan inte det, för hon har bara rätt att få en (1) resa från skolan. Hon kan komma på min träning, men då får hon inte någon resa hem efteråt.
För speciella barn kommer inte barnkonventionen räcka som argument, utan de speciella barnens behov går under ”om vi tycker att vi har råd”. Är det verkligen så vi vill ha det. Jag har en känsla av att många inte tycker det är bra, men väljer att blunda därför att det fordras lite kunskap och engagemang för en förändring. Barnen skulle vara stora vinnare om vi vuxna förändrade vårt beteende om så bara lite. Säg ifrån, våga ingripa, ta ansvar som det tillstår en vuxen!