Med hopp om ett liv och en framtid har de åtta sökt sig till Sverige från Afghanistan, Somalia och Eritrea. Några har uppehållstillstånd klara, andra väntar svar på sina ansökningar.
UNT fick träffa två av dem, Hassan Sharif, 16 år och Ramadan Abdi Nasser, 18 år. De kommer från Somalia och står och huttrar i kölden vid sidan av Tegelvallens konstgräsplan när UNT kommer. Tre av deras kompisar värmer upp ute på gräset. De tränar tillsammans med Hebys pojkar -95 som Niklas Andersson är ordinarie tränare för. Han är anlitad av Olivia Omsorg, det privata företag som driver Hebys flyktingboende. Fotboll som väg in till Sverige och svenskar är en uttalad strategi för Olivia Omsorg. Inne i träningsbaracken berättar Ramadan och Hassan på ännu ordknapp men fullt begriplig svenska att de går i skola i Sala på dagarna. Mest tid ägnas åt svenskastudier, men två lektioner i veckan har de matematik också.
Heby kommuns väg till mottagare av ensamma flyktingbarn har kantats av problem. De åtta som nu bor mitt i samhället var före jul inhysta i gamla Sala tingsrätts före detta kanslilokaler. Servicelägenheterna med separata badrum och större gemensamhetsutrymmen har varit ett lyft för dem. Hassan och Ramadan visar sina rum. Där finns kök också.
– Men köken får de inte använda ännu, vi måste veta att de klarar att hantera dem först, säger Asus Sharif, ungdomshandledare och en av boendets sju anställda, som är med och presenterar, visar runt och ibland förklarar vad vi försöker fråga och svara varandra.
Träning till ansvar och självständighet ingår i vardagen för alla killarna på boendet. De ska hjälpa till med matlagning, tvätta egen tvätt, bädda och städa, ungefär som svenska tonåringar men utan den buffert i vardagen som föräldrar ändå är.
För Ramadan har matlagning och bakning blivit en favoritsyssla, och Hassan försäkrar att han minsann tvättar sina kläder. Det behövs, för han liksom flera av de andra killarna tränar på gym. Hassan simmar också, gärna och mycket.
– Jag bodde vid en å. Jag lärde mig simma när jag var så här, säger han och måttar med handen en dryg halvmeter över golvet.
Vatten och fiske var dagliga inslag i hans liv i Somalia. Om svensk fryst fisk tycker han inte.
– Fiska på dagen och äta på kvällen, säger han bestämt.
Hassan och Ramadan kom till Sverige runt månadsskiftet mars-april förra året. De placerades vid flyktingmottagningen i Rimbo, och sedan dess har de varit vänner. Om flyktvägar och flyktingskäl berättar de inget, de väntar på besked om sina ansökningar, och vill inte störa handläggningen av sina ärenden. De har liksom andra ensamkommande flyktingbarn i Sverige gode män utsedda som ska tillvarata deras intressen.
Johnny Samuelsson är pensionär efter ett långt yrkesliv som lärare på olika nivåer, även på lärarhögskolan i Stockholm. De senaste sju åren har han haft uppdrag som god man åt ensamkommande flyktingbarn. Nu är Ramadan ett av dem. Han kommenterar inte Ramadans situation men uttalar sig generellt:
– Ungdomarna är i en väldigt utsatt och jobbig situation. Min uppgift är att ta till vara deras intressen, vara med vid möten med Migrationsverket och juridiska ombud, informera om asylprocessen och hålla personlig kontakt, helst en gång i veckan. Men som god man måste man bistå ungdomarna också med hopp om en bra framtid även om den inte kommer att vara i Sverige, säger Johnny Samuelsson.
Olivia Omsorg planerar för en öppet hus-dag i mars då allmänheten kommer att bjudas in. Hittills har Hebys kommunchef Peter Lund, kommunalrådet Marie Wilén och en granne varit där och hälsat välkomna.
När UNT lämnar boendet är det 14 grader kallt, från frikyrkan granne med boendet hörs strängaspel och körsång. Glädje, Vi bryr oss, Vänlighet, Frihet, Gemenskap står det på en stor affisch ovanför kyrkporten. Inne i flyktingboendet fick frågan om Ramadan och Hassan har något de vill framföra till Upsala Nya Tidnings läsare nyss ett svar. De tittade på varandra, och Ramadan svarade, med låg röst:
– Vi behöver hjälp.