Naturvårdsverkets miniminivå för antalet familjegrupper av lodjur i Uppsala län är 23 vilket motsvarar ungefär 125 individer. Efter några år med fler familjegrupper än så har licensjakt varit tillåten på ett tiotal djur per år. Nyligen kom dock beskedet att ingen jakt är tillåten under 2014.
- I fjol kvalitetssäkrades bara 14 familjegrupper. Det beror delvis på att det snöade så ofta att många spår snöade över innan vi hann ut och spåra. Men nedgången tros främst bero på att antalet rådjur, som är basfödan, minskat, berättar Lars Olof Erlewing, naturbevakare på länsstyrelsen.
Vi befinner oss invid riksväg 72 mellan Järlåsa och Vänge. Lars Olof, som jobbat med rovdjursspårning sedan 2006, har fått ett tips från en privatperson om troliga lodjursspår på platsen. Just i dag finns det ett litet tunt snötäcke till vår hjälp.
- Det finns lodjur över hela vårt län och det droppar regelbundet in tips på vår sajt från allmänheten, de är en ovärderlig tillgång i vårt arbete, förklarar han och pekar på sin mobiltelefon där det finns en lång lista över tips som kommit in den senaste tiden.
Lars Olof och fyra av hans kolleger lägger huvuddelen av sin arbetstid under vinterhalvåret på spårning av rovdjur. De förser Naturvårdsverket och länsstyrelsen med det faktaunderlag som behövs för att bedöma hur många djur det finns i länet och hur de rör sig. Fakta som ligger till grund för viltvård och jakttilldelning.
Han pekar på spåren i den tunna snön och förklarar att det mycket riktigt är ett eller flera lodjur det rör sig om den här gången.
- Vi ska nu följa spåret och försöka fastställa hur många djur det är och om det i så fall är en familjegrupp, förklarar han.
Vi sneddar norrut över både riksvägen och järnvägsspåret. Ibland tar Lars Olof en vid cirkel för att hitta tillbaka till spåret som emellanåt försvinner helt i skogspartier där tövädret gjort marken snöfri. I lodjurets spår har även räv och hare promenerat.
- Skogens djur går ofta i varandras spår för att spara energi. Lodjur är dessutom mästare på att gå exakt i varandras tasspår, vilket gör det nästan omöjligt att se hur många de är, förklarar Lars Olof.
Då och då stannar han, gör en notering och fotograferar spåravtryck som ringlar sig omväxlande i tät granskog och över öppna åkrar. Efter 1,5 kilometer delar sig spåret och blir två spår, minst ett lodjur har gjort en avstickare från huvudspåret.
- Då vet vi det, det troliga är att det är en hona och en unge, berättar Lars Olof medan vi släntrar vidare upp mot ett stort stenröse.
Lodjur är förtjusta i stora stenar där de kan ligga och spana eller ta daglegor (en längre tids vila).
- Det är möjligt att de tagit just en sån lång vilopaus på den här platsen, fortsätter han.
Efter nästan tre kilometers promenad tar snön och spåren plötsligt slut vid ett större skogsparti. Lars Olof beslutar sig då för att gå tillbaka till utgångspunkten och följa spåret åt andra hållet i stället.
- Det kallas bakspårning, förklarar han.
En timme senare, efter sammanlagt sju kilometers promenad i skogen under nästan fyra timmar, står vi och pustar ut vid bilarna invid 72:an. Lars Olof kan summera en ovanligt svårläst lodjursspårning.
- Det tunna snötäcket gjorde spårningen till en av de svåraste jag varit med om faktiskt, men jag har fått min dokumentering som jag ska sammanställa när jag kommer till kontoret, säger Lars Olof som själv tycker han har världens bästa jobb.
- Visst kan det vara fysiskt krävande, tålamodsprövande och ske på obekväm arbetstid, men, att få tillbringa arbetstiden ute i skog och mark, vad kan vara bättre? frågar han sig.