Att skriva en intervju med en topppolitiker utan att nämna politik låter sig näppeligen göras. Men man kan i alla fall sträva i den riktningen. När den intervjuade är Erik Weiman blir den uppgiften ännu svårare, eftersom han började med politik tidigt och har haft förtroendeuppdrag av olika slag sedan dess.
Han är född i Stockholm, men då han var ett och ett halvt flyttade föräldrarna till Hälsingland.
– Så jag hade inte mycket annat att göra än att följa med, konstaterar han sakligt.
Pappan var byggnadsingenjör och modern lågstadielärare.
– Hon var en utmärkt pedagog, det kan jag själv vittna om, för jag hade henne som lärare. När jag var liten fick jag ofta följa med henne till skolan och fick sitta längst bak och rita och höra på. Och en del snappade jag upp, för när jag som sexåring sedan började i skolan så kunde jag läsa obehindrat, minns han.
Han växte upp i Edsbyn, och det var när han gick på högstadiet där som han gick med i Muf, Moderaternas ungdomsförbund.
– Det som fick mig att börja med politik var kuppen i Chile. När jag berättar det brukar folk tycka det är konstigt att jag då blev moderat. Men det var det blodiga upproret mot en folkvald regim jag reagerade emot. Och vilken politisk färg det är på upproret spelar då egentligen ingen roll, berättar Erik Weiman.
I 20-årsåldern flyttade han sedan till Gävle.
– Jag har aldrig pluggat på heltid, för jag har alltid sett till att försörja mig samtidigt. Det har ju också lett till att jag aldrig lyckats ta någon examen.
Under Gävletiden arbetade han i butik och hade en sorts butiksledande ställning, Men så träffade han sin blivande hustru och valet stod då mellan att hon skulle flytta till Gävle eller att han flyttade till Uppsala.
Det blev han som flyttade och här i Uppsala bytte han så att säga sida och blev säljare åt dåvarande Margarinbolaget och sålde bland annat lättmargarin till affärerna.
– Det ledde till en del lustigheter, som att ”Håller du på med lättmargarin? Det blir man väl inte fet på?” berättar Erik Weiman, och man anar en liten suck vid minnet.
Innan politiken blev hans huvudsakliga sysselsättning var han företagare och ägnade sig åt det som lite luddigt kan betecknas som rådgivning inom affärsutveckling.
– Det företaget är förstås otroligt vilande just nu, konstaterar han.
– Erfarenheterna därifrån har jag naturligtvis stor nytta av i det här jobbet och jag kommer säkert att ha erfarenheter härifrån den dagen jag återupptar verksamheten, lägger han till.
När jag frågar hur det känns att få skäll för beslut som fattats, något som väl får sägas vara ofrånkomligt i ett jobb som hans, svarar han att man, om man har ett sådant uppdrag, måste ägna mycket tid åt att lyssna och att ta kritiska synpunkter på allvar.
– Men jag får ju motta många tecken på uppskattning också, betonar han.
Ambitionen att hålla politiken utanför intervjun är naturligtvis svår att leva upp till, och han understryker kraftigt hur stolt han är över att allianspartierna faktiskt blev återvalda.
– Vi gick till val 2006 för att vi ville genomföra en del saker. Då blir man ganska ödmjuk inför dem vars förtroende man fått, nu när man blivit återvald, säger Erik Weiman.
Han berättar också att han ”knyckt” en tanke från sina politiska motståndare.
– Jag tror att det var Mona Sahlin, Anna Lind eller Margot Wallström – eller alla tre, de var ju så tajta – som har sagt att de emellanåt ställde sig framför spegeln och frågade: Är det värt det? Kan man då svara ja, då är det fortfarande stimulerande och meningsfullt att fortsätta med det politiska arbetet och de påfrestningar det innebär.