Den vanliga gången i boendekarriären är att äldre människor säljer sitt hus och flyttar in i lägenhet. Paret Margareta och Bert Mohlén gjorde tvärtom, och bor sedan ett år i ett parhus i markplan i Herrhagen, ett stenkast från dottern och hennes familj. Vi kommer dit samtidigt som parets ”dagbarn”, dotterns hundar Nelly och Ronja.
– Ibland misstänker vi att hon lockade hit oss bara för att få hundvakt, säger Bert Mohlén medan han tittar kärleksfullt på hundarna.
De berättar om hur de lämnade sitt hus i Sävja och flyttade till Topeliusgatan. Men så en dag blev ett hus till salu i området, alldeles i närheten av dottern.
– Först tyckte vi det lät vansinnigt, men vi gick med på att gå på visning. Vår dotter sa att det är bättre att bo i eget hus med två uteplatser nära henne än att sitta på äldreboende. Och det har hon förstås rätt i, säger Margareta Mohlén.
Paret träffades troligen redan på BB. Båda är födda på Akademiska, med några dagars mellanrum.
– På den tiden fick mammorna stanna längre än nu för tiden, så det är fullt möjligt. Han brukar skoja och säga att han spanade in mig redan i ”plåtlådorna”.
Hon växte upp i Gamla Uppsala, han på olika ställen i centrala stan. Under en period drev hans föräldrar Tunabergs kafé, och en tid jobbade hans pappa på Röbo tegelbruk.
Efter realexamen 1948 började Bert Mohlén som springsjas hos Diös i Uppsala, ett företag som han sedan kom att arbeta i nära 50 år.
– Efter en tid kom jag in på mängdberäkning och kalkylering, och bestämde mig för att studera vidare, säger Bert Mohlén
Anders Diös minns han som en rak person med pondus.
– Och han hade bra hand med sin personal.
Margareta Mohlén låg på sjukhus flera år under tonåren för sin tbc. Men när hon var frisk igen gick hon på dans på Stockholms nation. Där träffade hon sin blivande make.
– Jag ska plugga och bli en sådan där som ”ingenting gör”, en ingenjör, skojade han när vi träffades på den där dansen, minns Margareta Mohlén.
Efter förlovningen pluggade han i tre år på Tekniska läroverket i Stockholm och arbetade sedan som byggnadsingenjör på Diös/Siab resten av sitt yrkesliv. Den sista tiden var han ansvarig för totalentreprenadavdelningen.
– Jag var med när Diös byggde åt Uppsalahem på Skomakarberget i Sala backe i början av 50-talet, och när UNT byggde sitt kontorshus på Danmarksgatan. Och brandstationen på Kungsgatan också – man vet att man är pensionär när man får vara med om att ett hus man byggt rivs. Det har hänt mycket i byggbranschen under åren, och det känns roligt att ha fått vara med om den utvecklingen.
Margareta Mohlén arbetade först som sekreterare hos S H Svenssons stensätteri.
– Jag skulle bara jobba över sommaren men blev kvar i nio år. Det var en härlig tid. S H Svensson var en så trevlig person.
Paret byggde villa i Sunnersta, och när dottern föddes stannade Margareta Mohlén hemma, samtidigt som hon hade hand om dagbarn. Från 1974 och fram till pensioneringen arbetade hon sedan som löneadministratör hos Diös.
Båda ägnade sig tidigare åt bowling, först i Vesta, sedan i Cobbers.
Margareta Mohlén är distriktsmästare i klassen Oldgirls, och både hon och maken har varit klubbmästare i pensionärsbowling. Även om de inte bowlar längre går de ner till klubben en gång i veckan för att ”sköta papper” och umgås med folk.
Margareta Mohlén simmar en gång i veckan för att försöka hålla sitt diskbråck i schack, och träffar regelbundet sina väninnor.
– De är före detta Cobbersspelare. Vi äter, dricker vin och spelar poker.
Bert Mohlén tycker om att ”handarbeta” och har flera snickeriprojekt på gång inför våren.
– Nu är det utejobb som gäller, säger han, och tittar längtansfullt ut mot trädgården där snön dröjer sig kvar.
1956 gifte de sig, och firar i år 55-årig bröllopsdag. De tror att det är deras gemensamma sinne för humor som fått äktenskapet att blomstra och leva.
– Han är väldigt rolig, min man, och kommer alltid med skojiga kommentarer.
– Ja, humor kommer man långt med i livet, säger Bert Mohlén.