Hur länge varar ett löfte? Året var 1963. Ingrid Eiritz var 21 år och hade just trasslat sig fram till studenten vid Gävle Allmänna Läroverk på sex år i stället för fyra. I augusti dog hennes pappa, ägare till E A Eiritz AB Järn- och plåtkonstruktioner. Vid hans sjukbädd lovade Ingrid att driva verksamheten vidare. Och det gjorde hon – i hela 16 år – trots att det inte alls var vad hon hade tänkt sig.
– Jag klev direkt från skolbänken in i en helmanlig värld. Blev verkstadschef för arton licenssvetsare. Jag hade svetsat en del i verkstaden när jag inte stod ut med skolan men egentligen kunde jag ju ingenting, jag fick lära mig allt från början.
Efter studenten hade Ingrid tänkt flytta till Uppsala och läsa litteraturvetenskap och psykologi vid universitetet. Och universitetsstudier blev det, men först då Ingrid var 39 år. Pliktkänslan var stark och med två mycket yngre bröder hemma och själv ensamstående med två barn så tillät hon sig inte att ”flyga ut” förrän de kunde stå på egna ben.
– Jag är en ”late starter”, säger Ingrid och skrattar. Vad lärde jag mig egentligen under de där åren? Mycket var ju roligt och jag blev väl mottagen av svetsarna, trots att de fick en ung tjej som chef. Jag hade stort stöd av verkmästaren men vi blev lite osams när jag beviljade ledighet för att till exempel ta sitt barn till tandläkaren. Han var rädd om sin tidplan medan jag var av den uppfattningen att ger man människor ett äkta förtroende så är det väldigt sällan de missbrukar det. Och jag har fått det bekräftat genom livet.
I Uppsala blev det kulturvetarlinjen med litteraturvetenskap och konsthistoria som huvudämnen. 1985 började Ingrid Eiritz frilansa som lyrikrecensent på Arbetarbladet i Gävle och alltsedan dess har hon varit frilansjournalist. Från mitten av 80-talet och flera år in på 90-talet skrev hon på Gefle Dagblads kultursida och i Uppsala-Demokraten i Uppsala.
Vid sidan av frilansandet har hon också blivit anlitad som lärare i skriftlig framställning på gymnasiet och för tolv år sedan startade hon en kurs i kreativt skrivande för svensklärarna på Lundellska skolan.
Almanackan är fortfarande fylld för Ingrid Eiritz. Frilansuppdrag, bokcirkel varje måndagseftermiddag med gamla kolleger från Lundellska, ser efter barnbarnen när det behövs, hjälper till att rusta en gammal fiskestuga som hon äger tillsammans med sina bröder med mera med mera.
Vad är viktigt i livet?
– Att vara ärlig mot sig själv. Jag har alltid försökt det, på gott och ont. Människor har skrivit sina förväntningar på en, vänner, lärare, föräldrar, men vad vill jag? Det är jag som bestämmer i mitt liv, så länge det inte skadar någon annan. Och utan de mellanmänskliga mötena skulle det ju inte vara så mycket med livet. Det är bara att följa med det som händer en. Det är lite grann som mitt liv har varit.