Jan Rådbergs första minne härrör från en upplevelse i Slottsskogen i Göteborg någon gång kring 1914, då han var tre år.
– Jag minns hur jag går i Slottsskogen med mamma och pappa, och att de låtsades att de var rädda för de björnar som fanns där på den tiden. Men jag sträckte ut min hand och sa till dem att hålla mig i handen och inte vara rädda.
Jan Rådberg var duktig i skolan och när hans mamma undrade hur det gick för honom svarade hans lärarinna att han var ett snille. Att han skulle läsa vidare var självklart – även om tyfusepidemin 1919 höll på att sätta stopp för både liv och studier. När han var nio drabbades han av sjukdomen som kom till Sverige samtidigt som spanska sjukan. Utanför porten där familjen bodde sattes det upp ett stort, gult plakat med texten ”VARNING FÖR TYFUS”.
– Jag isolerades med mamma, utan beröring med yttervärlden. Jag fick klara mig utan mat i fyra månader och kunde bara dricka avkok på havregryn som skedades i mig. Men det höll mig vid liv, tydligen, skrockar han, innan han åter blir allvarlig och berättar om ett ungt par i samma farstu som också fick tyfus.
– De återvände aldrig. Mina föräldrar ville inte berätta, för de var rädda att jag skulle tappa modet.
Han hade egentligen tänkt bli officer, men var för svag efter sjukdomen. Efter studentexamen 1929 utbildade han sig till civilingenjör inom Väg och vatten vid Kungliga Tekniska högskolan. Men Jan Rådberg försummade inte fritiden för studierna, utan tyckte om att dansa och spela poker. Efter examen fick han jobb vid Stockholms stadshus på lantegendomsavdelningen, där han sålde tomter och även ritade husen som skulle uppföras där.
1937 flyttade han till Sundsvall och ett arbete som kontrollant på Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå. Sedan arbetade han för Vattenfall och gjorde undersökningar vid lappländska Sitajaures utlopp, där en damm för ledning och kraftstationer skulle byggas. Andra världskriget gick relativt obemärkt förbi.
– Jag slapp bli inkallad förfärligt länge tack vare mitt jobb på fortifikationsförvaltningens byggnadsbyrå. Men 1944 sa chefen: ”Nu kan jag inte hålla dig utanför längre”. Då sökte jag mig till väg- och vattenbyggnadskåren och blev placerad i Halmstad.
Jan Rådberg minns än i dag hur magnolian blommade utanför Stadsbiblioteket i Halmstad sommaren 1944 när han anlände.
Efter kriget arbetade han sedan vid Vattenfall och arbetsmarknadsstyrelsens investeringsbyrå i Stockholm.
1957 fick Jan Rådberg tjänst som vattenrättsingenjör på Västerbygdens vattendomstol i Vänersborg, och hans arbetsliv förändrades radikalt.
– Jag var ju egentligen väg- och vattenbyggare, en person som ”skapar bestående nyttigheter”. Nu skulle jag i stället granska andras arbeten och bedöma dess laglighet. Men jag måste säga att jag har haft ett förbaskat intressant yrkesliv som vattenrättsingenjör.
Som sådan medverkade han i flera stora projekt, som Göteborgs avlopp, regleringen av sjön Mjörn och Höljes kraftstation.
Jan Rådberg gick i pension 1977, men fortsatte på halvtid vid Vattendomstolen, och granskade även deklarationer rörande kraftverk.
Hustru Elisabet är född i Uppsala, och 11 september 2001 lämnade paret Vänersborg och flyttade till hennes födelsestad, ett beslut de aldrig ångrat.
– Vi stortrivs. Det finns mycket att göra och uppleva här, säger Jan Rådberg, som efter flytten till Uppsala engagerade sig som cirkelledare i pensionärsföreningen Fyris.
– Cirkeln hette Aktuella ämnen, och där fick folk ta upp vad de tyckte var intressant och angeläget just då. Fast rätt ofta slutade cirklarna med en historieföreläsning av mig, skrockar han belåtet.
Tills för bara några år sedan simmade han regelbundet på Centralbadet och tog långa promenader med hustrun.
– Jag har varit en sjujäkla fotgängare, men numera orkar jag inte så mycket. I stället njuter jag av utsikten från mina fönster över, Skytteanska trädgården och Domkyrkan, säger Jan Rådberg som i somras tog sig ett utebad, om än med kraftfullt stöd på båda sidor.
Avslutningsvis vill han gärna dela med sig av det möte han upplevde i Stockholm för 72 år sedan. Han hade just avslutat sin lunch på hushållsskolan Margarethaskolan på Norrmalm, och var på väg ut på Norrmalmstorg.
– Jag öppnar dörren, och där framför mig står ingen mindre än kungen, Gustav V. Han var märkligt nog utan sällskap. Jag stannade, gjorde halt och front och tog av mig hatten. Kungen lyfte på sin, och så gick vi vidare. Året var 1939, och just då kunde detta inte ha hänt i något annat land än Sverige