Arbetet grep henne allt mer och resulterade i boken Fålhagen och Almtuna i backspegeln. Där skildrar hon husets historia, från den dag 1937 då hennes nygifta föräldrar Ingrid och Gustav flyttade in i det nybyggda huset fram till 60-talet. Själv är Ing-Marie 40-talist, så för att berätta om 30-talet har hon forskat i protokoll och arkiv - och inte minst läst mängder av brev, tidningsartiklar och andra handlingar.
– I vår släkt är vi riktiga samlare. Mina föräldrar sparade massor av brev och papper, mormor och morfar likaså. Jag hittade massor i gömmorna när jag sorterade.
Det är fascinerande och lite vemodigt att höra henne berätta om ett annat, mer idylliskt Uppsala, där snoriga barn kunde knacka på för att bli snutna om näsan av grannen, där megakändisen/ishockeyspelaren Sven Tumba spelade på Fålhagens IP - där även minst lika kände Gösta "Snoddas" Nordgren framträdde med "Flottarkärlek".
I boken som skildrar hur stadsdelen Fålhagen/Almtuna växte fram ger Ing-Marie inblickar i en idyllisk barndom. Det är personliga minnen varvade med stadsdelshistoria.
– Gemenskapen på vår gård var unik och vi barn kände oss alltid trygga. Våra pappor var metallarbetare och rörmokare, någon var polis, säger Ing-Marie, vars egen pappa arbetade på Upplands Enskilda Bank vid Stora Torget.
– När kriget kom blev alla papporna inkallade. Våra mammor var hemarbetande kvinnor. De hade jättemycket att göra. Jag minns att det tog ett par dagar att tvätta i den tidens tvättstuga. Några deltidsjobbade som affärsbiträden/städerskor, andra sydde lampskärmar eller höll dagbarn. I huset bodde också några lärarinnor som förblev ensamstående.
I sin bok berättar hon om byggmästaren "Tysta Kalle", Karl Johansson, en man känd för raka motsatsen till tystlåtenhet. Han ville inte bygga balkonger på huset med motiveringen att "då skulle bara tanterna använda dem för att piska sina mattor".
– I stället fick de hålla till ute på gården. Men för mamma var det en dröm att flytta in i det toppmoderna huset med sopnedkast. Innan de flyttade in måste de visa intyg från hälsovårdsnämnden att de inte hade löss i möblerna, säger Ing-Marie. Hennes mamma jobbade på Söderbergs kappfabrik. Där ställde man under kriget om produktionen från damkonfektion till militäruniformer.
Världskriget påverkade även människorna i 52-an. Taket förstärktes, torkrummen gjordes om till skyddsrum, skyddsrumsövningar arrangerades.
– Folk fick särskilda uppgifter och ansvarsområden. Vi hade luftskydd, hemskydd och husbrandvakter. Tolv personer utsågs till ordonnanser och samariter. Allt det här svetsade samman människorna i huset.
1950-talet innebar en expansion för stadsdelen. Där fanns mängder av butiker: färghandel, frisersalonger, post, bank, konditori, tobakshandel och matvaruaffärer.
– Det fanns småbutiker överallt i Strandbodkilen på den tiden.
I Fålhagen/Almtuna växte många barn upp på 40-talet. Kvar i huset på Väderkvarnsgatan 52 - sedan 67 år - bor fortfarande Gun Algander som flyttade hit som nygift.
Barnen lekte oftast fria utomhuslekar.
– Vi spelade brännboll, lekte kurragömma, hallihallå och spelade munkboll.
Ing-Marie anser att barnen fick en en god social fostran av såväl grannar som den snälle gårdskarlen Nisse Haglund och den cigarrökande, mycket respekterade vicevärden Oskar Nordström. I huset hölls många kalas, luciatåg och julgransplundringar.
– Min farbror, Sven Elg, var husets lekfarbror och kallades "Roliga Svenne".
Om vintrarna spolade en av papporna en isbana på gården till barnen, och om somrarna badade de antingen i Stora plaskdammen i nuvarande Bergsbrunnaparken eller i "Lerdammen".
– Lerdammen låg där nuvarande Almtunaskolan ligger. På sina ställen var den ganska djup. Det fanns till och med ett hopptorn där. Och det ryktades om blodiglar också, minns Ing-Marie Elg.
Hon valde att sätta punkt för boken 1961, året då hennes pappa Gustav avled. Men kanske, kanske blir det en fortsättning:
– Det känns lite tomt efteråt, nu när boken är färdig. . .