Barbro Klein var professor emerita i etnologi vid Stockholms universitet och direktor och biträdande föreståndare vid Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala. Efter grundexamen vid Stockholms universitet 1961 flyttade hon till USA och blev 1970 Ph.D. i folkloristik och antropologi vid Indiana University. Under de följande åren undervisade hon bland annat vid University of California, Berkeley och University of Pennsylvania, Philadelphia. I början av 1980-talet flyttade hon tillbaka till Stockholm och blev 1996 en av tre direktorer vid SCAS. Hon behöll nära kontakt med amerikansk och internationell forskning bl.a. som ledamot av styrelsen för American Folklore Society.

Barbro Klein ingick i miljöer där nya former av kulturvetenskaplig forskning utvecklats, bl.a. vid studier av samtal, berättande och performans. På dessa områden blev hon en pionjär i Sverige. Hennes perspektiv var kritiskt, hennes känsla för vetenskaplig kvalitet stark. Hon talade med samma entusiasm om svenskamerikaners minnen av seder i det gamla hemlandet som om estlandssvenska folkminnen, samtida musik i Mali och globala möten i koloniträdgårdar i dagens svenska förorter. Hon var aktiv som etnolog och folklorist men också i diskussionen om museernas roll. Hon lämnade viktiga bidrag till forskningen om berättande och ritualer i sammansatta, multietniska miljöer, framför allt i Nordamerika och Norden, bl.a. som medredaktör för tidskriften Journal of Northern Studies.

När Barbro var på SCAS hördes hennes stora, varma skratt. Hon utstrålade livsglädje och energi, fick vänner vart hon kom. Samtidigt ägde hon ett kristallklart intellekt och analytisk skärpa. Med sin nyfikenhet på människor och socialt samspel skrev hon om firandet av det persiska nyåret i Södertälje lika väl som om kvinnors roll i den tidiga svenska hemslöjdsrörelsen eller, i en bok som hon inte hann publicera, om sin historieberättande far, den fattige smålandspojken som gick till sjöss.