Konstnär och matematiker jubilerar

Sonja Lyttkens är dotter till konstnären Anna
Petrus och läkaren Harald Lyttkens och ärvde fallenhet för bådas gebit. Så begåvningen för måleri har ställts mot den för matematik.
- Jag var tveksam om vad jag skulle göra efter studenten, så jag velade mellan om jag skulle måla eller åka till Uppsala och läsa matematik, berättar hon.

Det blev Uppsala och matematiken som vann, åtminstone tills vidare. Kanske Anna Petrus råd om en eventuell konstnärsbana blev avgörande.
- Min mamma sade: "Känner du att det är det enda du vill göra, så gör det. Är du tveksam, gör något annat!"
Till slut blev det båda delarna, både matematiken och måleriet. Men vi är inte där än.
Sonja Lyttkens föddes i Stockholm, men bodde hos sin farmor i Halmstad tills hon var tre och ett halvt år.
- Min storebror tyckte inte alls om att få konkurrens av en lillasyster, så han föreslog att jag skulle skickas tillbaka till Stockholm, i luftballong, säger Sonja Lyttkens.

Därefter kom hon till Karlskrona, där fadern blev "fästningsläkare" och marinläkare.
- Jag frågade pappa varför han blev marinläkare. Då förvånade han - som stod för tryggheten och kontinuiteten i jämförelse med min explosiva mamma - mig genom att svara att han ville se Indien med HMS Fylgia, minns hon.

Nu blev det inte någon Indienresa med denna föregångare till Älvsnabben men väl en till Medelhavet.
- Och det var nog mycket bättre. På de där Indienresorna var det bara hav och hav och hav i månader. Och så fick de gå i land, och resa hem igen, lägger hon till.
Därefter flyttade de till Kalmar, där pappan blev lasarettsläkare. Mamman bodde och arbetade hela tiden i Stockholm och kom hem och hälsade på emellanåt. Det var alltså ett särboförhållande, innan uttrycket uppfunnits.

Efter studenten på reallinjen ställdes så Sonja Lyttkens inför valet som vi var inne på i början.
- Mamma hade gått i Althins målarskola men hon sade att det väl fick bli Otte Skölds för min del. Men han var visst svår på unga flickor, så det blev inget, säger hon.
I stället blev det alltså matematikstudier i Uppsala.
Sonja Lyttkens berättar att hon tänkte att hon ju alltid kunde bli lärare, om hon inte nådde längre. Och ett krav från föräldrarna var att hon först skulle ta en fil mag, innan hon funderade på att gå vidare. Så det gjorde hon och poängterar att det var Arne Beurling, han som knäckte den tyska kryptomaskinen G-skrivaren, som inspirerade henne till att börja doktorera.

Sonja Lyttkens disputerade 1956, och var då den andra kvinnan i Sverige som gjort det.
- Fast innan dess hade jag hunnit gifta mig, skaffa tre barn och skilja mig, konstaterar hon.
Hon blev docent, fick docenttjänst som enligt tidens sed varade i sex år varefter docenteländet slog till. Hon fick emellertid ganska snart en tjänst som universitetslektor och tjänstgjorde som sådan fram till pensioneringen och ytterligare ett par år.
Därefter var det måleriets tur.
- Jag har målat sedan jag var barn. Mamma försåg mig med material och talade om vad hon tyckte var bra och inte bra. Min första utställning hade jag på Kavaletten. Moltas Erikson tyckte mina saker var bra och bönade hos Johan Wallin, som drev galleriet, berättar Sonja Lyttkens, som sedan också gjort målarresor till Indien och inte minst Påskön, som besågs från hästryggen.

Och anlagen verkar gå vidare. Ett barnbarn har just kommit in på Konstfack och mormodern oroar sig nu för att hon "utbildar sig för kommande arbets-löshet", så svårt som det är att försörja sig som konstnär.
- Och ett annat barnbarn är mycket roat av att måla. Men hon är dessutom väldigt duktig i matematik. Stackars barn!, lägger hon till med ett tonfall som skall låta oroat men där nog stoltheten ändå är den dominerande känslan.

Konstnär och matematiker jubilerar

Numera titulerar hon sig: Pensionär. Men Sonja Lyttkens kan se tillbaka på ett liv både som matematiker och konstnär.