Ernst Billgren är en av Sveriges mest framstående och kända nu levande konstnärer. Man kan undra hur han har nått denna position.

– Jag har egentligen inte tagit mig dit, jag har hamnat där, säger han i sin ateljé, där både Zorn och Evert Taube bott.

Och efter en stunds eftertanke fortsätter han:

Artikelbild

| Konstnären Ernst Billgren bor och verkar på Södermalm i Stockholm och har sin ateljé i samma våning där både Zorn och Evert Taube huserat.

– Jag är väldigt intresserad av konst och har hållit på i minst 50 år – sju dagar i veckan, inte sällan kvällar. Om man lägger så mycket tid och energi lyckas man förr eller senare göra något man själv är nöjd med, oavsett om man håller på med konst eller idrott. Redan som liten kunde jag sitta med en teckning och fokusera på en sak i tio timmar. Jag blir lika uppslukad som tv-spelande ungdomar, med skillnaden att jag bygger upp min verklighet med papper och penna.

– När familjen är bortrest är jag i ateljén och målar jämt. Tur att folk ofta är runt omkring så jag håller mig någorlunda normal. Annars hade jag blivit en underlig typ.

Framgångarna kan även ha en annan förklaring: han gör det inte lätt för sig. I stället för att ägna sig åt det han bemästrar, byter han ständigt kreativt spår. Bland mycket annat har han hållit på med film, tv, romaner, internetspel, skulptur, möbelformgivning och rockband. Han har även bytt namn, konststil och ateljé. Denna starka dragningskraft till nya utmaningar, hans kanske största tillgång som konstnär, kallar han “en liten defekt”.

– Jag har en liten defekt. Jag frågar mig ofta vad jag inte klarar av – och hoppar på det! Jag har valt att göra saker och tänka ”vi får se hur det blir”. Jag känner mig mer närvarande vid utmaningar. Därför orkar jag jobba så mycket utan att ledsna. De flesta saker jag gör är för första gången.

Artikelbild

| 50 år. Konsten har följt Ernst Billgren i 50 år – sju dagar i veckan, ”Många växer upp och byter spår, jag bara fortsatte”, säger han.

Man kan förstås undra var han får alla sina idéer ifrån. Men Ernst Billgren skakar bara på huvudet.

– Det har jag ingen aning om! För varje sak jag gör får jag tre nya idéer. Jag har idéer för åtminstone 60 år till.

Trots alla kända och framgångsrika projekt var vägen till toppen långt ifrån spikrak, medger han, tvärtom.

– Om jag skulle skriva memoarer skulle de kallas “60 år av motgångar”. Av tio saker jag tar mig för misslyckas jag med nio. Den lilla andelen som man lyckas med är den som syns. Det är idiotiskt att tro att man kan göra bra ifrån sig direkt, man behöver göra saker och ting fyra, fem gånger för att bli riktigt bra.

Att han fortsatt trots misslyckanden beror nog på att han “inte hänger upp sig på framgångar” och på att han inte kan något annat än konst, framhåller han.

Konstnärsbanan inleddes tidigt. Hans mor var tyska och ensamstående och bodde inledningsvis på diverse hem för unga mödrar runt om i Sverige, tillsammans med lille Ernst som aldrig gick på dagis. Han ritade.

– Det påverkade mig, absolut. Jag hittade på egna världar och ritade mycket. Sedan fortsatte jag bara med det resten av livet. Många växer upp och byter spår, jag bara fortsatte. Det är trevligt att vistas i min värld där jag själv bestämmer reglerna. Jag är en väldigt självständig person. Baksidan av att vara självständig är att jag som barn alltid fick höra att jag var konstig, att jag inte passade in.

Hur är du som privatperson?

Ernst Billgren suckar.

– Det är det som är problemet, det blir nästan ingenting över till “honom”, jag har nästan inget privatliv. Jag är ganska tråkig att umgås med, eftersom jag är disträ och tänker på annat, även när vi är ute och ska plocka blåbär.

Konflikter är en besvärlig historia, för dem som får för sig att bråka med honom.

– Jag är helt värdelös på att gräla, att bråka med mig är som att bråka med gelé, för jag brukar säga “du har säkert rätt”, oavsett vad saken gäller. Som om jag inte har en egen personlighet eller några fasta åsikter. Jag är helt enkelt inte är så intresserad av mig själv. Det blir besvärligt för folk.

Vad framtiden bär i sitt sköte vet han inte, antagligen fortsätter han att slå kullerbytta på sig själv för att främja sin kreativitet.

– Men vem vet, jag kanske överraskar mig själv. (TT)