Vi ses på förlaget som sedan drygt tio år huserar på Kungsholmen i Stockholm. Längst upp i huset i ett av tornen har Dorotea Bromberg sitt kontor. Det är ett helt runt rum vilket inneburit att alla de väggfasta bokhyllorna har specialbyggts.

Samtalet kommer direkt in på ”den där boken”. Den som både har ett viktigt innehåll, är en välskriven historia och skiljer sig från allt annat. Sökandet efter den är detsamma nu som när hon började sin bana som förläggare med pappa Adam år 1975.

– Min lycka när jag hittar den där boken är precis lika stor i dag som för fyrtiotvå år sedan.

Artikelbild

| Sticker ut. Förläggaren Dorotea Bromberg letar ständigt efter ”den där boken”, som har ett viktigt innehåll, bjuder på en välskriven berättelse och sticker ut från andra böcker.

Under åren har Brombergs gjort sig känt som det lilla förlaget som verkar i den smalare fåran. Här finns romaner, facklitteratur, barnböcker – men inte så många deckare. Hittills har de haft fyra Nobelpristagare i sin utgivning. Första gången var 1978 med den polskfödde judiske författaren Isaac Bashevis Singer och senast 2003 med sydafrikanske J M Coetzee.

Även om mycket i samhället ser annorlunda ut i dag jämfört med när hon började har den goda boken och berättelsen samma betydelse för oss, menar Dorotea Bromberg. Precis som då hjälper den oss att finna svaret på frågan om meningen med livet – varför vi är här, vad som fyller våra liv med mening och hur man hittar till den berömda lyckokänslan.

Har du kommit närmare svaret nu?

– Haha, nej det blir bara fler frågor som känns angelägna. Frågor som ger nya livsperspektiv. Men jag lär mig allt bättre hur jag ska fylla mitt liv med det jag tycker är meningsfullt och roligt. Det är inte bara genom att läsa böcker utan framför allt genom att omge mig med andra människor.

Artikelbild

| Idéerna avgör inte. ”Det är inte idéerna som gör böckerna utan hur de skrivs”, säger Dorotea Bromberg.

Bland de stora förändringar som skett nämner Dorotea Bromberg teknikutvecklingen. Hon berättar om de runt tjugo originalmanus som kom varje vecka på posten – och rädslan över att någon av buntarna skulle komma bort. I dag sker allt via mejl. Samtidigt har mängden manus ökat till cirka tjugo om dagen.

Den digitala tekniken har även lett till att i stort sett alla kan göra sin röst hörd via egna kanaler, att det inte längre bara är en handfull människor som styr över informationsutbudet. Samtidigt har det blivit knepigare att navigera i det enorma bruset. Och för ett litet förlag har det blivit svårare att nå ut.

Artikelbild

| STOCKHOLM 20171114 Grattisporträtt på förläggaren Dorothea Bromberg som fyller 65 år. Foto: Hossein Salmanzadeh / TT kod 11860

– När jag började var de goda recensionerna nyckeln till en bra försäljning. I dag handlar det mesta om rekommendationer, från en moster eller en vän. Det är ju fantastiskt, men också svårt. Hur kan ett förlag se till att en bok rekommenderas av din bäste vän?

Men Dorotea Bromberg tycker ändå att det mesta har blivit bättre. Levnadsstandarden i Sverige har ökat, bildningen är mer utbredd och med den nya tekniken har samhället blivit mer demokratiskt.

Artikelbild

| STOCKHOLM 20171114 Grattisporträtt på förläggaren Dorothea Bromberg som fyller 65 år. Foto: Hossein Salmanzadeh / TT kod 11860

Samtidigt anser hon att fler borde utnyttja möjligheten att använda sin röst och våga säga ifrån, inte minst när det gäller strömningarna från den yttersta högerkanten.

Hon vet vad hon talar om. Som sjuttonåring flydde hon från det då kommunistiska Polen. Två år tidigare hade det så kallade Marsupproret brutit ut i landet vilket ledde till en massiv förföljelse av judar.

– Jag har bara upplevt antisemitismen en gång i livet, mina föräldrar desto fler. Så det är klart att jag blir väldigt ledsen av att se vad som händer i Sverige i dag. Men det finns bara ett sätt att motverka det – att börja där vi står, med våra barn och människor i vår närhet, på bussen, restaurangen eller hemma vid köksbordet. Reagera på allt och med en gång.

Hennes erfarenheter har så klart format den person hon är i dag. På många sätt orädd, men också otålig. Till exempel klarade hon av den svenska gymnasieutbildningen på mindre än ett år. Ett beslut som hängde ihop med svåra upplevelser i den polska skolan med hatiska lärare och elever som behandlade henne som en pestsmittad.

–  Så när jag kom till Sverige gav jag mig sjutton på att inte stanna en dag längre än nödvändigt i skolan. Det gick, men är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Efter det blev det universitetsstudier i humaniora. Och år 1974 började hon jobba på förlaget.

Du har varit på samma jobb i 42 år. Har du aldrig tänkt: ”Nu lägger jag ned det här”?

– Nej, det har jag verkligen inte. Det har hänt att jag har varit orolig och bekymrad ibland, men jag har aldrig önskat mig något annat. Det har varit ett fantastiskt innehållsrikt yrkesliv. Faktum är att den tråkiga dagen ännu inte har drabbat mig. (TT)