Dagens jubilar Magnus Nyman har varit präst i 22 år: de första tio som protestantisk präst och de senaste tolv som katolsk präst. Frågan om skillnaden har han nog fått många gånger, för svaret kommer snabbt och tveklöst.
– Min identitet som präst är starkare inom katolska kyrkan. Jag känner att mina tjänster verkligen behövs. Jag är mycket mer efterfrågad av människor än när jag arbetade i Svenska kyrkan.
Magnus Nyman kommer från Sandviken, där hans släkt verkat i ett och ett halvt sekel. Tidigt var han historiskt intresserad och drömde om att bli historielärare.
– Även intresset för katolsk tro kom i unga år, och ökade successivt.
I bruksorten Sandviken på 60-talet kan de katolska influenserna inte ha varit vara många. Det var i stället flera gymnasielärare som inspirerade honom. Han gick Göteborgs Enskilda gymnasium för blivande präster, en motsvarighet till Fjellstedtska skolan här i Uppsala.
– Jag var 17 år och skulle bli något kristligt. Gymnasietiden var underbar, fri och spännande. Jag gick ”superhelklassisk” linje, med grekiska, latin och hebreiska.
Under sommarloven gjorde han många och långa utflykter till kontinenten och besökte kloster i Italien, Frankrike, Tyskland och England.
– Mitt första möte med katolsk tro ägde rum i klostermiljö. Som tonåring var jag grymt avundsjuk på den gemensamma, överkulturella identitet katolikerna hade, minns han.
Magnus Nyman var länge osäker på vilket samfund som var ”hans”: Svenska kyrkan eller den katolska kyrkan? Han läste dock till präst, vigdes 1973 av ärkebiskop Olof Sundby och verkade sedan i sex år på den uppländska landsbygden.
– Då hade jag gott om tid att fundera över livet, mina rötter och min religiösa identitet. Så jag tog tjänstledigt för studier, säger Magnus Nyman som återvände till Uppsala och Institutionen för idé- och lärdomshistoria. Där skrev han en avhandling om hur svensk press under 1700-talet såg på ”främmande religioner” (som till exempel katolicismen). Slutligen blev han professor vid institutionen.
Prästämbetet lämnade han efter moget övervägande.
– Jag upplevde begränsningar av min frihet.
1984 blev han upptagen i katolska kyrkan. Professuren till trots lockade prästämbetet, så han kontaktade sin biskop och erbjöd sina tjänster. Efter kompletterande studier vigdes han 2000 till diakon och året därefter till katolsk präst.
Under vårt samtal nämner han ofta ordet integration.
– Om något så verkar katolska kyrkan för integrering med sin blandning av nationer, språk och kultur! I katolska kyrkan i Uppsala finns människor från 80 nationer som regelbundet möts, säger han, och talar om glädjen att lära känna människor från andra kulturer.
– Samtidigt ser jag som präst svårigheterna för många att komma in i det slutna svenska samhället.
Privat tycker han om mat och dryck, och är engagerad i en vinklubb som är relaterad till bostadsrättsföreningen, samt i en Europa-sammanslutning av äldre, professorer inom ”vitt skilda” discipliner (och med vitt skilda syner på religion).
– Vi är kristna, ateister och agnostiker. Stående temat för träffarna är Europa, ur olika aspekter.
Efter 65-årsdagen går han ner till halvtid på S:t Ilian. Resten av tiden ska han vara professor vid Newmaninstitutet i Uppsala och Katolska prästseminariet.
– Jag ska undervisa i kyrkohistoria och filosofi, och skriva lite. Jag tycker om att undervisa och vill tro att jag är en uppskattad lärare.