Sankt Ansgars kyrka på Studentvägen är känd för att vara så gott som fullsatt varje söndag och en av dess trogna gudstjänstbesökare är den pensionerade kyrkoherden Olof Andrén, som hyllar kyrkan och dess föreståndare Bo Brander.
– Man vill gärna gå till en kyrka där man får höra en rejäl predikan och där liturgin utförs värdigt, och där har Bo Brander sina särskilda kvaliteter, säger han.
Men när Olof Andrén på pingstdagen firade 75 år som präst var det han som dagen till ära fick hålla i högmässan och predika om den helige anden.
– Jag är glad att jag orkade genomföra det. Jag tror att det var en plats tom i kyrkan, säger Olof Andrén som sedan i februari har titeln ”senior cleri”, vilket innebär att han är den äldsta nu levande prästen i Svenska kyrkan.
Han tar emot hemma i lägenheten på Luthagen, där han och hustrun flyttade in i början av 1980-talet. Sedan elva år tillbaka är han ensam, men klarar sig fortfarande på egen hand.
– Jag mår ganska hyggligt, jag sköter mig själv och handlar. Men det jag märker är att det går så långsamt nu för tiden. Det tar 20 minuter för mig att gå bort till Luthagens livs, berättar han.
Han är uppvuxen i Rättvik och Falun och gick Falu skola där den tidigare eleven, psalmförfattaren och ärkebiskopen Johan Olof Wallin stod byst framför skolan.
– Han var ju ett stort föredöme, säger Olof Andrén och deklamerar ur minnet en dikt av Wallin.
Hic Haec Hoc
Jag i Falu skola gått
Redan något år innan han tog studenten bestämde sig Olof Andrén för att han ville bli präst och efter gymnasium och värnplikt begav han sig till Uppsala och började läsa grekiska. Det var ett helt annat Uppsala som mötte honom än det han bor i dag, och hans studentminnen från 1930-talet med anekdoter om profilstarka professorer är egentligen värda en helt egen artikel. Men allt ledde fram till att han våren 1940, mitt under brinnande krig, prästvigdes i Uppsala domkyrka av dåvarande ärkebiskopen Erling Eidem.
– Det var oförglömligt. Han var en av den tidens stora vältalare, berättar Olof Andrén.
Kriget kom på flera sätt att påverka hans första år som präst. Han var inkallad i det militära i två omgångar och i kyrkan hölls det särskilda gudstjänster med anledning av kriget. Påtagligt blev det också när han 1941 fick en prästtjänst i Ljusnarsberg i Bergslagen.
– Det var dystert att se malmtågen rulla iväg när man tänkte på vart de skulle ta vägen, säger han och syftar på att den svenska malmen skulle användes i Nazitysklands krigsindustri.
För den unge prästen lockade Uppsala och forskningsvärlden och han återvände till staden för att skriva en licentiatavhandling. I Uppsala hade han också mött sin blivande hustru Sylvia, som sjöng i Kyrkliga frivilligkören och som hade en vacker sopran. Paret flyttade till Järna (i dag Dala Järna) i Västerdalarna där Olof Andrén jobbade i nio år och även hann med att lära sig det särpräglade målet. Men än kände han sig inte färdig med forskningen och han återvände till Uppsala en tredje gång.
– Det gick tack vare att både kyrkoherden och min hustru var väldigt förstående, säger han.
Han försörjde sig med inhopp i Mikaelskyrkan och Eriksbergskyrkan (som då befann sig i en hyrd villa) innan han 1960 lade fram sin avhandling ”Rättfärdighet och frid”, om det första Klemensbrevet.
De sista 20 yrkesåren var Olof Andrén kyrkoherde i Heliga Trefaldighets församling i Gävle.
– Jag hann ha många konfirmandomgångar, och en av mina konfirmander blev min efterträdare i andra ledet, berättar han.
I januari fyller han 100 år och hans barn har börjat planera för firandet. Själv är han något återhållsam när han talar om födelsedagen.
– Jag vet ju inte ens om jag kommer dit, konstaterar han.
Men framträda i kyrkan ska han snart göra igen. Via en dotter som bor utanför Trelleborg har han fått förfrågan om att tala under en musikkväll där på Olofsdagen 29 juli.
– Så då ska jag säga något om min helige namne, säger Olof Andrén.
Den som vill lyssna på Olof Andrén predika på sin 75-åriga prästvigningsdag kan göra det här.