Året var 1967. Strax efter sexdagarskriget anlände Lennart och Katarina Sjöström till Alexandria, Egypten. Lennart hade fått anställning som präst och konsul på det svenska sjömansinstitutet. De kom till ett krigsmärkt och dystert land. Egypten hade förlorat kriget och det politiskt pressade läget märktes på flera sätt.
– Jag pratade i telefon med norska ambassaden i Kairo. Plötsligt bröts samtalet, det knastrade i luren och så hördes en främmande röst: ”Det här är den egyptiska censuren. Ni talar på ett okänt språk. Var vänlig att prata på ett språk vi förstår.” Tänk att de var så öppna med att de avlyssnade samtalet! säger Lennart Sjöström och skrattar
Att Lennart skulle bli präst var, när allt kommer omkring, inte så förvånande. Han är uppväxt i en kyrklig familj. Fadern arbetade under en period som predikant i Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Han blev senare affärsman och dog när Lennart var 16 år gammal.
– För att klara försörjningen fick min bror och jag tillfälligt sluta skolan och jobba ett år i en liten persiennfabrik som min mor administrerade. Det var under det året jag kom på att jag ville bli präst, säger Lennart Sjöström.
Han kom i kontakt med kyrkoherden norr om Kalmar som berättade om sin utlandstjänstgöring för Lennart och inspirerade honom till att bli präst i utlandskyrkan.
– Tro betyder för mig en förankring i det liv vi lever. Där jag känner mig som en del av ett större sammanhang än mitt eget. Att förmedla sådan tro till andra har varit en viktig uppgift för mig i utlandskyrkan.
Efter tre år i Alexandria flyttade Lennart och Katarina till Antwerpen. Men han berättar hellre om den mer spännande perioden i Kapstaden, Sydafrika. I ett land präglat av ett rasåtskillnadssystem fanns många utmaningar.
– Det var inte så lätt att verka där, men vi hittade modeller som fungerade. Det var oerhört påtagligt att regimen motsatte sig allt vi stod för. Sådant fick vi säga men inte aktivt praktisera.
– Allt var inte dåligt. Men på individnivå var det fruktansvärt. Regimmotståndare fängslades, det var otroligt många som dog i fängelserna. Man sa att de hade kastat sig ned för trappor med huvudet före, gjort självmord. Men i själva verket dog de under tortyr. Sådant var tungt att höra om, säger Lennart och berättar om en vän som tvingades fly landet eftersom han varit aktiv i motståndsrörelsen Christian institute.
Efter tre år i Kapstaden flyttade Lennart och familjen tillbaka till Sverige och bosatte sig så småningom i Uppsala. Men 1981 var det dags igen. Den mycket eftertraktade kyrkoherdeposten i London var ledig.
– Katarina sa: Sök den du, du kommer ändå inte få den. Men det fick jag! säger han stolt.
Familjen stannade i London i 26 år. Lennart var då med och formade ett ekumeniskt samarbete mellan den anglikanska kyrkan och lutherska kyrkor i nordeuropa. Han lyckade även få en struktur kring det mycket populära luciafirandet i London, som lockar runt 5000 besökare varje år. Han ordnade så att de vartannat år kan fira lucia i St. Paul’s Cathedral och vartannat i Westminster Cathedral.
– Det var ett intensivt arbete som nästan tog musten ur mig, säger Lennart, som tilldelats utmärkelsen Honorary Canon i St. Paul’s Cathedral av självaste biskopen av London.
Lennart Sjöström har nu varit pensionär i tio år, men det är inget som märks på schemat. Han är ordförande i ekumeniska sällskapet Anno, sekreterare och redaktör i stiftelsen Sverige och kristen tro. Dessutom lägger han mycket tid på akademiska studier.
– Nu skriver jag om den svenska utlandskyrkan och försöker besvara vad som utmärker den. Det håller mina dagar ganska fulla, säger Lennart och tillägger:
– I mitt vuxna liv har jag bott mer utomlands än i Sverige, det är ganska spännande att bo här. Jag är en entusiastisk Uppsalabo.