Hon föddes i Lübeck, och när hon var fyra år flyttade familjen till Berlin. Både hennes pappa och tidigare hennes farfar Adolf Paul var författare och journalister, svenska medborgare bosatta i Tyskland.
– Att skriva är en sjukdom i släkten, säger hon medan vi slår oss ner i det soliga köket. Birgits starka sida i skolan var just uppsatser, och språkintresset väcktes tidigt. Brodern gjorde värnplikten vid Sjökrigsskolan i Stockholm.
– Han upplevde den avspända svenska mentaliteten som sympatisk i förhållande till den strikta preussiska disciplinen.
Själv var hon tacksam över familjens svenska medborgarskap som gjorde att varken pappan eller brodern kunde inkallas till Hitlers armé, och kände sig lyckligt lottad när hon i skolan i Berlin såg svartklädda flickor som förlorat fäder och bröder i kriget. Och snart började bomberna falla också över den tyska huvudstaden.
– Det var ingen idé att planera något. Du visste ju inte om du skulle leva så länge. Jag har aldrig haft framtidsplaner utan alltid tagit dagen som den kommer. Det hänger ihop med uppväxten i Berlin.
I mars 1945 evakuerades svenskarna från Berlin, och familj kunde efter en tid bosätta sig i Bromma. Hon tog studenten, utbildade sig till folkskollärarinna och tjänstgjorde några år i Överselö.
– Jag var ju storstadsbo, och hade aldrig upplevt en vår som min första däruppe, med mängder av blommande backsippor.
Men naturens skönhet räckte inte. Hon kände sig snart "intellektuellt svältfödd" och ville läsa vidare.
– Jag vill utnyttja min gratistyska, säger Birgit som kom till Uppsala 1951. Efter en fil mag fortsatte hon studierna i Stockholm, och slutade som lektor i engelska/tyska. Hon var språklärare i Uppsala, men efter en tid återvände hon till akademien och började forska.
Och när språkvetaren Birgit fick ögonen på Martin Luther (i hans egenskap av det tyska språkets fader) ledde det till en avhandling om honom sedan hon upptäckt att Luther i sina bordssamtal använde en blandning av tyska och latin.
– Jag kände igen den där språkblandningen som är typisk för den som växer upp i en tvåspråkig familj – hemma talade vi tyska.
Avhandlingen stötte på protester, många akademiker hade svårt att tänka sig Luther som en person som ens kunde ha blandat språket.
Birgit blev sedan docent vid Stockholms universitet fram till 1972, och har ägnat en stor del av yrkeslivet åt tvåspråkighetsforskning. Hon innehade 1973-79 en forskartjänst i tysk retorik vid Humanistiska forskningsrådet, var professor i germansk filologi i Aarhus 1976–1977, och från 1980 professor i tyska vid Stockholms universitet. 1996 blev hon teologie hedersdoktor.
Hon har studerat Luthers texter i 30 år och skrivit flera böcker om honom – ofta i opposition mot den förhärskande Lutherbilden. Birgit ser honom som "en hjärtats och glädjens teolog", och pekar på hans
generositet, levnadsglädje och sensualism liksom hans raka uttryckssätt; fortfarande fascineras hon av Luthers blandspråk.
Med tanke på all tid hon ägnat Luther frågar jag om hon tycker om honom?
– Om jag tycker om honom? säger hon förvånat, men tar sig snart samman och börjar tala om forskardistans. Samtidigt försvarar hon Luher med viss hetta när vi kommer in på uttrycket "att ha Luther på sin axel".
– Jag har aldrig fattat vad det där kommer ifrån! Det är bara i Sverige man uttrycker sig på det viset. Ingen tysk skulle någonsin säga så!
– Kanske är det katekesen och den plågsamma tillämpningen av den, föreslår maken Bengt. Paret träffades under studietiden i början av 50-talet då båda sjöng i Kyrkliga frivilligkårens kör i Uppsala. Efter 60 år tillsammans är de fortfarande varandras främsta inspiratörer/kritiker.
– Mest sitter vi och hänger över böcker om dagarna, skojar makarna som fortfarande delar bord på Carolina, lyckligt upptagna med att forska och skriva.
– Vi är sällsynt lyckligt lottade som får ha varandra så här högt upp i åren. Det är underbart, och jag är mycket tacksam över det, säger Birgit.