Att minnas och tänka på allt som hänt under 55 år tillsammans med Karl Erik under annat namn än ”Charlie” låter sig inte göras.
Jag träffade Charlie i början på 60-talet på fysiska institutionen där vi var ett ungt gäng sysselsatta med att starta civilingenjörsutbildningen vid Uppsala universitet. Flera av oss forskade samtidigt mot en doktorsexamen i elektronik. Detta skedde innan datorer blev doktorandens huvudsakliga hjälpmedel. Vi fick själva löda ihop våra elektroniska kretsar iklädda vita nylonskjortor med slips enligt då gällande IBM norm.
Charlie disputerade 1973 på en avhandling inom halvledarfysiken med titeln ”Charge transport studies and investigation of metal-silicon and silicide-silicon junctions” Efter disputationen blev Charlie, som många av oss andra, kvar på institutionen som lärare och forskare fram till pensioneringen. Sammanhållningen var stark under de cirka 40 år vi delade kaffepauser.
Charlie var i botten idrottsman där han allteftersom tiden gick mer och mer fick överta pappa, ja även farfarsrollen, i alla de fotbolls-, hockybocky-, handbolls- och bandylag där han var eftersökt lagmedlem. Att några av oss i gruppen fick flygning i olika former som fritidsintresse var till stor del Charlies förtjänst. Som kapten i flygvapnets reserv, med tjänstgöring i hög ålder, fick han ta hand om det sista kompaniet ”tornsvalor” vilket krävde speciella färdigheter som Charlie uppfyllde med galans. Att han placerades på denna befattning säger en hel del om Charlies mångsidighet och hans oöverträffade förmåga att hantera och lösa problem av såväl mänsklig som teknisk natur.
Eller för att sammanfatta hans person i en enkel mening. Charlie, med sin fysiska och psykiska styrka och sitt orubbliga lugn, var den person som jag och många med mig önskade att ha i närheten när skeendet kärvade till.