KRÖNIKA Daniel Åberg
Eran började i januari förra året, när Apple presenterade pekskärmsdatorn Ipad. Marknadsanalytikerna gjorde tummen ner – Ipaden gjorde ju inget som inte en dator redan gör, vad var syftet? Men användarna såg det annorlunda. Innan 2010 var slut hade 15 miljoner enheter sålts, och Apple hade precis som med Ipoden och Iphonen lyckats förutse vad kunderna ville ha innan de själva insett det.
Våren 2011 vill alla datortillverkare vara med på tåget. På elektronikmässan CES i Las Vegas i januari presenterades över 80 pekdatorer. Många var prototyper som aldrig lär nå serieproduktion, men en del kommer tveklöst att konkurrera med Ipaden framåt sommaren. Tillverkare som Samsung, Motorola, HP och RIM (tillverkaren av mobilen Blackberry) har presenterat trovärdiga produkter, även om det bara är Samsungs Galaxy Tab som ännu nått Sverige.
Samtidigt har Apple redan hunnit börjat sälja Ipad 2. Den nya versionen – smalare, lättare och snabbare men i övrigt lik ettan – släpptes i Sverige i slutet av mars och sålde slut direkt. Vad det innebär i konkreta siffror är svårare att veta, Apple är mästare på hemlighetsmakeri och har inte berättat hur många exemplar butikerna tilldelades.
Vad innebär då ”the post-pc era”, som tillverkarna nu sätter så stort hopp till? I grunden handlar det om att få användarna att se pekdatorn som ett vardagsföremål. För många, särskilt i de äldre generationerna, är datorn fortfarande främst ett arbetsredskap. Här har Apple ytterligare ett försprång, då de under hela 00-talet försökt pränta in att de gör produkter för just vardagen. I den nyligen avslutade reklamkampanjen ”Get a Mac”, som rullade i amerikansk tv i nästan fem år, ställdes en hipp Mac-kille i ledig klädsel mot en grå pc-räknenisse i töntig kostym. I över 60 filmer var budskapet detsamma – Apple gör produkter som sporrar kreativitet på fritiden, pc-världen erbjuder tråkiga jobbmaskiner ämnade för Excelark.
Men det är först nu budskapet kan dras till sin spets då surfplattorna inte ser ut som traditionella datorer. Att marknadsföra den som något annat blir då enklare. I den nya eran bär du din pekdator ständigt med dig, du surfar på den, videochattar med den, ser tv på den, läser böcker på den och spelar spel på den. Visst kan du även arbeta med den, men det är här poängen kommer – till skillnad från en ”riktig” dator, som i grunden är en arbetsmaskin du även kan sköta vardagssysslor med, är pekdatorn ett vardagsföremål som det också går att jobba på. Den psykologiska skillnaden ska inte underskattas.
Lyckas tillverkarna få publiken att se på surfplattorna på det här sättet, öppnas en ny marknad hos den betydande del av befolkningen som i grunden är ointresserad av datorer och bara har en för att de anser sig tvungna. Min egen mamma är typexemplet – hon behöver kunna göra en del jobbgrejer hemifrån, men när hon går i pension om några år ser hon inget egentligt behov av att ha en dator. Men när jag visar henne hur enkelt hon skulle kunna videochatta med sina barnbarn med en Ipad blir hon intresserad. Och när hon blir varse hur smidigt hon kan lyssna på ljudböcker med den – utan att behöva köpa otympliga cd-skivor till stereon – ja då är hon såld. I hennes ögon är det jag visar inte en dator, utan en pryl som förbättrar hennes vardag.
Och då blir den med ens intressant.
Daniel Åberg är frilansskribent och skriver i UNT om teknik i vår vardag varannan vecka.