KOMMENTAR till Bength Gustafsons insändare 16/10.
Bength Gustafson efterlyser en seriös och saklig debatt om en värdegrund i samhället. Det är troligen så att vi behöver vissa gemensamma värderingar och normer i ett samhälle för att det ska fungera någorlunda friktionsfritt. Eftersom vi lever i ett mångfaldssamhälle, inte minst när det gäller livsåskådningar, är det inte självklart vilka dessa värderingar och normer ska vara, speciellt eftersom ingen livsåskådning ska inta en särställning i en sekulär stat. Jag delar därför Gustafsons uppfattning att det behövs en debatt om värderingar i samhället.
Här ser jag dock två svårigheter.
Den första gäller hur man ska få representanter för olika livsåskådningar att ställa upp. Här finns nämligen ett brett spektrum från ateister, som anser att etik och värderingar inte är något givet utan utvecklas i samspel med ökande kunskap om hur vi fungerar, till religiösa fundamentalister, som anser att en etik är given av en gud och inte kan ifrågasättas. Den väsentliga skillnaden gäller nog inte livsåskådning i sig utan attityden till andra uppfattningar. Det måste finnas ett intresse av att lyssna på andra och en insikt om att man måste acceptera kompromisser.
Från livsåskådningssynpunkt ligger jag som ateist väldigt långt från Gustafson, men det har inte hindrat oss från att kunna föra intressanta dialoger. Den attityd som han har är tyvärr inte så vanlig. Vilken attityd till ateister har ttill exempel Svenska kyrkan? I maj 2010 bildades på initiativ av ärkebiskop Anders Wejryd Sveriges interreligiösa råd med representanter från kristna, muslimer, judar, buddhister, bahai, sikher samt hinduer. Syftet är att lyfta fram religionens roll för att skapa fred och samförstånd i världen. Min första tanke var att man kanske insett att många konflikter har sin grund i religiösa motsättningar och att det är sådana problem man vill försöka lösa.
En viss tveksamhet infann sig dock när jag läste vidare och fann att rådet även ska utgöra en röst mot religionsfientlighet. Tänker man sig att använda det klassiska knepet för att tona ner konflikter genom att identifiera en gemensam fiende? Hade det inte varit mer konstruktivt att i stället försöka inkludera även icke gudstroende i ett råd? Det interreligiösa rådet är även tänkt att vara en röst i det offentliga samtalet om etik och då är det ju också viktigt att man inte utesluter en stor grupp.
Jag är inte säker på att det handlar om ett förbiseende för av en präst har jag hört uppfattningen att en gudstro är nödvändig för att man ska kunna diskutera etik. En liknande uppfattning gav Tomas Österberg, prästkandidat i Svenska kyrkan, uttryck för i en insändare i UNT 24 december 2008, där han bl.a. skrev: ” Om Gud inte existerar kan det nämligen inte finnas några objektiva etiska och moraliska värderingar. Och då har vi bara värderingar som utvecklats under den mänskliga historien och får ses som ett resultat av den sociokulturella-biologiska utvecklingen. Det vill säga, det är varken fel att mörda eller våldta utifrån ett evolutionärt eller ett ateistiskt perspektiv.”
Att jag inte är ensam om att tvivla på möjligheterna för seriösa dialoger framgår av ett debattinlägg i DN den 10 september 2011. Under rubriken ”Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna” undrar Annika Borg (präst) och Christer Sturmark (ordförande i Humanisterna) varför man drar en gräns mellan dem som tror på en gudomlig existens och dem som inte gör det. Frågan är om inte också K G Hammar delar oron eftersom han i sin bok Ecce homo efter tvåtusen år skrev: ”... min övertygelse att vi kristna och den kristna kyrkan hamnat fel när och om vi använder Jesus för att exkludera människor”.
Den andra svårigheten stöter vi på om vi trots allt skulle kunna genomföra en dialog och komma överens om en gemensam värdegrund. Om det ska bli någon effekt måste de flesta åtminstone ha en vilja att leva efter värdegrunden. Att följa vissa normer bara för att man annars riskerar straff (i detta eller i ett eventuellt kommande liv) tror jag inte räcker för att vi ska få ett bra samhälle.
Göran Nilsson
Uppsala