Det har snart gått ett år sedan vår mamma gick bort i en smärtsam och förtärande bröstcancer. Hon somnade in på mors dag medan våren stod i full blom utanför fönstret. Den ljuvliga månaden maj och doften av syrener, mammas älsklingsblomma, har fått en bitter eftersmak. Det vackra förenas med sorgen, smärtan och minnena.
De sista dagarna i hennes liv vårdades hon hemma av varma och kompetenta sjuksköterskor, men kontakten med sjukvården har inte alltid varit bra. Tvärtom har den ibland varit riktig obehaglig.
I juli 2008 fick mamma över telefon veta att smärtan i ryggen inte handlade om en gammal arbetsskada utan om att hennes gamla bröstcancer från början av 90-talet hade kommit tillbaka i form av sekundär cancer i skelettet. Med tydlig precision förklarade läkaren att det inte var på ett begränsat ställe i kroppen utan att hela ryggraden visade på cancertumörer och att de med sannolikhet fanns på andra ställen också som inte hade blivit undersökta.
Mamma fick en chock som hon aldrig riktigt hämtade sig ifrån och vi som såg hennes förtvivlan undrade om det inte hade funnits ett mer humant sätt att meddela henne denna bittra nyhet än över telefonen.
Mammas sjukdomstillstånd blev stadigt sämre och hon behövde omedelbar vård. Men köerna var långa och att det inte gick att boka in en tid till onkologen och till att göra en biopsiundersökning inom de närmaste tre veckorna. En vänlig sjuksköterska förklarade för mig över telefonen att de anhöriga måste vara starka och ständigt trycka på vården för att de ska hända något – ”tyvärr är det så det fungerar i dag” sa hon. Vi gjorde vårt bästa.
Mamma fick efter lång tid träffa en läkare som jag är övertygad om ville väl, men där hennes förhållningssätt till mamma snarade försämrade hennes hälsa. När vi kom in i hennes klappade läkaren på knät och förklara med hög och hurtig röst - som om mammas hörsel var nedsatt - att ”jaha, det var ju tråkigt för du förstår väl att det här är allvarligt. Vi kan ju inte bota dig”. Självfallet visste mamma det, men vad hon behövde var en strategi för att hantera sjukdomen och en antydan om hopp.
Under hösten 2010 fick mamma mediciner och cellgiftsbehandling och blev lite bättre för att sedan snabbt bli sämre igen. Men det dröjde tre månader innan hon fick möjlighet att komma till läkaren och under tiden vi väntade hann cancern sprida sig till levern.
Minnet av det sista mötet med hennes läkare är tufft. Mammas lungor och mage hade tömts på vätska en andra gång och läkaren som kom in i rummet på sjukhuset där vi väntade, tittade på mamma och sa kort: ”Det finns inget mer vi kan göra - tyvärr”.
Jag kommer aldrig att glömma det definitiva i det uttalandet.
Efter en liten tids förhandling från min och mammas sida att hitta någon liten möjlighet att fortsätta behandla hennes, sade läkaren, märkbart irriterad, att han skulle skriva ut recept på en ny medicin, men att vi fick lova att inte komma tillbaka och be om ny medicin efter detta. Här slutade mamma kämpa och efter en vecka var hon död. Vi har också mött många vänliga själar i vården under de här två mörka åren och det har slagit mig om och om igen vad viktigt ett bemötande är för att kunna bli om inte frisk så åtminstone bättre.
Tanke och kropp är sammanflätade och påverkar varandra.
Mycket har skrivits om de bristande resurserna i vården, vilket är allvarligt och oroväckande, men det talas sällan om det lilla mötet i vården.Läkarens förmåga att se en annan person, och en medvetenhet om känslolivet, är en viktig nyckel till kroppsligt läkande.
Trots allt ser jag inte min mamma som en patient eller offer, utan som en mycket stark och intelligent kvinna som älskade oss över allt annat och kämpade med näbbar och klor för att bli frisk. Hon planerade inför kommande konstutställningar, bakade semlor och tog hand om mig när jag hade hjärnskakning månaderna innan hennes bortgång. Det är så jag vill minnas henne och inte de stunder då mötet med sjukvården tillsammans med sjukdomen långsamt bröt ned henne.
Silvia Edling
Uppsala