Jag är en äkta 40-talist, uppvuxen i södra Småland under knappa omständigheter. För mina föräldrar blev det en självklarhet att jag och min syster skulle ha en ordentlig utbildning och de fick avstå från mycket för sin egen del för att klara av att hålla oss i skolan fram till realexamen och studenten.
Själv kunde jag läsa i Uppsala under 60-talet, komma ut i arbetslivet med en god grundutbildning och få goda arbetsvillkor och löneutveckling.
Jag kunde tidigt investera i mitt boende, dra nytta av en inflationsekonomi som raderade ut mina låneskulder och vara okänslig för räntekostnader genom marginalskatteeffekterna. Jag kunde dra nytta av de generösa villkoren för privat pensionssparande och jag drog nytta av det gamla ATP-systemets förmåner genom de bästa 15 åren i stället för dagens livslånga intjänande.
Jag är 73 år ung och har de senare åren, trots globala finanskriser, kunnat behålla min konsumtionsnivå. Och vi är väldigt många i min ålder som haft möjligheter till en sådan fantastisk livsresa.
Hur är detta möjligt? Helt enkelt genom att fler jobbar! Fler jobbar och har fått bättre genom att jobba. Genom att fler jobbar blir samhällsekonomin bättre och vi som inte jobbar drabbas mindre av bromsar i pensionssystemen.
I ropen på rättvisa ska vi nog stanna upp en stund och fundera över det orättvisa i att de som arbetar i dag får spara ihop varenda krona till sin egen pension vilket vi inte har gjort. Det är kanske till och med en samhällsekonomisk rättvisa i att det är skillnad på beskattning av dem som arbetar och de som inte gör det.
Sten Daxberg
Järlåsa