SEMINARIEPARKEN. Trots att Seminariet med park är ett riksintresse får i stort sett endast närboende överklaga beslutet att bygga höghus i parken och risk finns att man avfärdar deras kritik som egenintresse. Men de talar för alla oss andra tusentals personer som inte kan komma till tals och som vill värna den unika sista hela seminariemiljön i Sverige och en vacker, behövd framtida stadsdelspark.
Vi är tacksamma att även föreningen Vårda Uppsala har skrivit en utmärkt överklagan, läs den på www.vardauppsala.se.
Och länsstyrelsen kommer att överpröva byggplanen som de i tidigare skrivelse påtalat skadar riksintresset, vilket helt nonchalerats av partierna M, S och KD. Ändå skriver Liv Hahne, ordförande i plan-och byggnadsnämnden i UNT 9 maj att byggprocessen har ”sköts rätt och är mycket demokratisk” och menar att bostadsbyggandet i Seminarieparken är ett utmärkt exempel på en demokratisk byggprocess.
Det är i själva verket tvärtom. Man har kört över översiktplanen, allmänheten, specialister och remissorgan samt internationella Florensdeklarationen om historiska byggnader med parker.
Man har utan allmänhetens kännedom tillåtit bostadsbyggande där man bara fick bygga för allmänna ändamål och gett löften till byggföretaget NCC före kommunfullmäktiges beslut och M har kallat MP-, V-, FP- och C-partiernas minoritetsåterremiss för politisk teater. Är detta rätt och demokratiskt?
Nu läser vi i Uppsalatidningen att Erik Pelling (S) och Göran Svanfeldt (S) vill starta småskalig trädgårdsodling för hållbar miljö i Uppsala och att Fredrik Ahlstedt (M) är för förslaget. I beslutet föreslås ”odling utan bekämpningsmedel tillsammans med barn, där lärande blir en viktig del” men man vet inte var det kan äga rum.
Det vore naturligt att tänka på Seminarieparken som skapades som bildningsträdgård redan 1916.
Inger Sjöberg
Uppsala