Vården måste spara. Dra ner. Effektivisera. Detta är en arbetsdag i mitt liv: Den börjar klockan 06.45. Jag är trött. Jag jobbade kvällspasset dagen innan och då kom jag hem klockan 23. I bästa fall får jag sova fem timmar innan väckarklockan ringer. Jag skulle kunna vara hemma tidigare om jag tog bilen, men parkeringsplatser för anställda har redan prioriterats bort.
Dagen startar, men är vi verkligen alla i personalen? Några som skulle ha gjort att vi var fulltaliga har flyttats till andra pass för att täcka luckor. Vi delar upp barnen och gör så gott det går en planering för att om möjligt få plats med alla dem som är planerade att komma in till avdelningen under dagen.
Med en ljudlös suck inser jag att vi är alldeles för få. Och det är för högt tryck in med patienter. Tittar på mina papper. Gör en snabb prioritering om vad som måste göras absolut först.
Står inne hos en patient och ger medicin. Är klar och ska gå ut. Men föräldrarna är inte klara, de behöver prata, ha svar, någon som lyssnar. Jag backar sakta ut ur rummet medan föräldararna pratar med mig. Hinner inte. Till slut måste jag avbryta. Ursäktar mig och lovar att komma tillbaka. Ute ur rummet svär jag tyst för mig själv, känner att jag inte räcker till. Tio minuters pratstund behövde föräldrarna, för att bli lugnade. Tio minuter av min tid. Tio minuter som jag inte har.
Kafferast. Jag häller upp kaffet, tar en smörgås och sätter mig i soffan. ”Du har telefon!”. Jag reser på mig för att ta telefonen på expeditionen. Ute i korridoren står en förälder och vill ha hjälp, jag säger att jag kommer tillbaka så fort jag tagit telefonen. Står inne på expeditionen med luren mot örat. Det kommer in en person på expeditionen, börjar prata med mig, vill ha min uppmärksamhet.
Återgår till telefonen och fick ett ärende till på min att-göra-lista. Lägger på, vänder mig till personen i fråga och får veta att ytterligare barn är på väg in akut till avdelningen. Måste flytta om barnen på rummen, måste komma åt enkelsalar. Uträttar de mest akuta av dessa sysslor. Klockan går.
På väg tillbaka till personalrummet ser jag föräldern i korridoren, som jag bad vänta. Går fram, tar reda på vad han behöver för hjälp och uträttar sedan ett ärende så han blir nöjd. Sätter mig i soffan efter att jag hällt i nytt kaffe. Tar en tugga av smörgåsen... ”Du, det står en mamma här ute och undrar ...” Jag tuggar snabbt ur och går till mamman. Följer med för att titta till hennes barn. Uträttar det som ska åtgärdas. Går tillbaka till fikarummet, tar mackan stående. Häller ut kaffet och fortsätter jobba.
Betar av min lista. Prioriterar. Prioriterar om. Håller koll på undersökningar, förberedelser och operationer. Lämnar och hämtar barn på olika ställen. Håller koll på att de äter, dricker, kissar. Mobiliserar, smärtlindrar och tar prover. Jag ska hinna prata, lyssna, förklara, trösta och sedan dokumentera allt jag gör.
Jag blir ständigt avbruten. Telefonen ringer, det är föräldrar som har frågor och läkare som vill ordinera nya saker. Och vi jobbar med barn och de vill inte alltid som vi vill…
I varje rum finns ett barn med sin familj. Familjens situation, historia och bakgrund skiljer sig från rum till rum.Diagnoserna är olika. Hur familjen hanterar situationen är lika olika som antal barn vi vårdar. Men det som är gemensamt är att familjen befinner sig hos oss därför att de behöver oss!!
Även denna dag fick jag lunch —men först en timme innan arbetspasset tar slut. Funderar på hur det ska gå nu när vi ska dra ner på överlappningstiden, den där tiden då vi är fler i personalen och som vi använder till att försöka komma i kapp och dokumentera.
Känslan av att inte räcka till, att inte hinna med, jakten på minuterrna, den gäller inte bara mig utan alla sjuksköterskor, undersköterskor och läkare. För att inte tala om chefen och bemanningsassistenten som ständigt verkar bedriva en kamp för att få oss att räcka till
När jag sätter mig på bussen hem känner jag mig oändligt trött. Och kissnödig. Jag inser att jag inte varit och kissat på hela dagen. Jag försöker att tänka bort allt som jag inte har hunnit med. Väl hemma skulle det vara skönt att ha lite energi över till mina egna barn.
Jag önskar att politikerna och sjukhusledningen verkligen kunde förstå, att det är människor vi vårdar på sjukhuset.
Vad är det mer vi ska spara på?
Camilla Andersson
barnsjuksköterska, avdelning 95B,
Akademiska barnsjukhuset, Uppsala