Om vi anser att människan med benägenheter för olika beteenden är ett resultat av evolutionen och att en gud inte behövs som förklaring behöver ju det inte betyda att vi är slavar under evolutionen. Vårt förnuft har ju lett till ökad kunskap om och förmåga att påverka den fysiska världen. Vi börjar ju till och med kunna styra evolutionen genom till exempel genmodifiering.
Vårt förnuft kan naturligtvis även användas till att härleda lämpliga etiska regler, en förnuftsbaserad etik, som kan sägas vara objektiv i samma mening som vetenskapliga resultat kan anses objektiva (de kan utsättas för oberoende prövningar). Jag är dock inte övertygad om att en sådan etik kan bli heltäckande, åtminstone inte ännu, utan den måste kompletteras med intuition (magkänsla). Denna intuition kan ju åtminstone delvis vara ett resultat av evolutionen och kan variera mellan individer och leder därför till olika subjektiva uppfattningar.
En religiöst lagd person uppfattar kanske intuitionen som en uppenbarelse från Gud och menar att den därmed är objektiv eftersom Gud och en objektiv moral är ett. Det är den uppfattningen Bength Gustafson hävdar och han upplever naturligtvis inte Johan Karlssons dilemma: Är en handling moraliskt riktig för att Gud säger det eller säger Gud det för att det är moraliskt riktigt?
Det verkliga dilemmat, enligt min mening, är att olika personer kan hävda att de haft uppenbarelser, men att de inte stämmer överens. Eftersom en oberoende prövning knappast är möjlig tycks man inom flera religioner ha försökt lösa problemet genom att slå fast att det är en eller några personers (profeters) uppenbarelser och uppfattningar som gäller för tid och evighet. Nästa problem är att de uppenbarelser man stödjer sig på ofta skrevs ned för över tusen år sedan och att tolkningen i dagens värld med andra kunskaper och förutsättningar inte är självklar. En ytterligare komplikation är att det finns flera religioner, som inte stämmer överens sinsemellan.
Att basera en objektiv moral på religion förefaller alltså inte helt lätt. Om man nu vill föreställa sig att det finns en gud, är det då inte rimligare att tänka sig att denna gud har gett människan förmågan till att utveckla en etik och en värdegrund, men inte en färdig lösning? Människans uppgift är då att fortlöpande utveckla och anpassa etiska regler och i detta arbete borde alla kunna delta, oberoende av om man tror att förmågan är ett resultat av evolutionen eller getts av en gud.
I en konstruktiv dialog, som inte styrs av fördomar, kanske det rent av skulle visa sig att vi kan enas om många etiska regler — oberoende av livsåskådning.
Göran Nilsson
Uppsala