REPLIK på kommentarer från Johannes Wiberg 19/10, Göran Nilsson 21/10 och Juris Zarins 21/10.
Johannes Wiberg skriver i sin kommentar till min insändare om värdegrund och värden (16/10), där jag påtalar att vi brottas med väsentliga och ökande samhällsproblem i Sverige, att ”han har svårt att se hur problemen i Sverige är värre än i många andra mindre sekulariserade länder”.
Men det är ju ingen orsak till att inte vilja göra något åt samhällsproblemen och samtala om samhällets värdegrund och värden?
Wiberg undrar om jag har läst någon historia? Jo, 60 högskolepoäng. Och med tanke på samhällsproblem som ondska och våld måste jag tyvärr hålla med om tänkespråket att ”historien lär oss att vi inget lär oss av historien”. Publika avrättningar under franska revolutionen och våldsskådespel i Colosseum i det gamla Romarriket och dagens underhållningsvåld visar, att människan inte har förändrats, utan hon fascineras fortfarande av ondska och våld.
Är det civiliserat? Knappast.
Wiberg påstår, att ”vi har sällan haft ett lugnare och tryggare samhälle än i dag”. Wiberg kan fråga dem som har drabbats av våldet och läsa Brottsförebyggande rådets rapporter och Brottsrummet.se, så får han se om han fortfarande kan stå för sitt påstående.
Wiberg skriver, att ”det sekulariserade samhället är medborgarnas egna medvetna val”. Men jag och många med mig har inte valt det sekulariserade samhället. Och jag är så pass historiskt medveten att jag vet att politiska ideologier och beslut har spelat och spelar en avgörande roll i den drygt femtioåriga sekulariseringsprocessen i vårt land. Ett exempel: Från 1959 till 1969 hade vi en socialdemokratisk justitieminister som hette Herman Kling. Han deklarerade, att ”Jag ska se till att Gud drivs ut ur skolan och ut ur landet”. En effektiv och målmedveten sekularisering utifrån en politisk ideologi, vars historiska rotsystem är gudlöst.
Wiberg avslutar med en lovprisning till det sekulariserade samhället, som ”ett tryggt, upplyst samhälle där människor inte skräms in i en gudstro, utan har möjlighet och kapacitet att rationellt se sin omgivning för vad den egentligen är”.
Hur tryggt och upplyst är det samhället, om det ger sitt bifall till en fascination av våldet?
Personligen har jag inte blivit skrämd in en gudstro, utan jag har valt den, bland annat som ett resultat av att jag har lämnat förutfattade meningar om gudstro och rationellt sett på vår gemensamma omgivning. Jag har även konstaterat, att vi behöver en gemensam värdegrund och gemensamma värden mot ondska och våld.
Juris Zarins sätter fingret på ett allvarligt samhällsproblem: Samhällets lagar och människors samveten. Som exempel: Ska läkare och sjuksköterskor tvingas till att mot sitt samvete medverka till en abort eller till dödshjälp? Detta exempel och Zarins hänvisning till fallet Juholt och till migrationsminister Billström och den utvisningshotade 91-åriga Ganna Chyzjevska ställer oss inför frågan, om det sekulariserade samhället håller på att bli det samvetslösa samhället.
I ett sekulariserat samhälle är samvetet något subjektivt, eftersom där är människan alltings mått, medan samvetet enligt judisk-kristen tro är beroende av något gudomligt som är större än människan, för att kunna fungera objektivt.
För mig är det omöjligt att tänka sig en värdegrund och värden utan människors fungerande samveten, där rätt och fel, etiskt och oetiskt, humant och inhumant ska avgöras.
Göran Nilsson som ateist och jag som kristen är överens om, att vi behöver en gemensam värdegrund och gemensamma värden i vårt sekulariserade samhälle. På samma sätt som vi behöver trafikregler i trafiken, som vi är överens om och som vi följer vare sig vi är ateister, kristna eller något annat. De två svårigheter som Nilsson pekar på är relevanta. Men svårigheter är till för att övervinnas, och med en värdegrundsdebatt som är präglad av en ömsesidig respekt, kan vi komma ett gott stycke på väg.
Bength Gustafson
Storvreta