VÄLFÄRD. När det diskuteras på insändarsidan (inte utan ironi) hur litet den föreslagna sänkningen av pensionärernas skatt betyder i realiteten — 50 kronor hit eller dit — finns det ett område där det i praktiken för ett par år sedan i all tysthet har skett en kännbar försämring för de svagaste i samhället: de gamla och sjuka pensionärerna, när självkostnadspriserna för medicin höjdes från 1 800 kronor om året till 2 200 kronor.
För dem som redan lever på marginalerna betyder 400 kronor en kännbar försämring, som i sämsta fall kan avgöra om de alls kan ta ut sin medicin. Fråga apotekets personal.
För statens finanser torde det däremot vara ett försumbart belopp. När vi nu har en så ”stark ekonomi” som de ansvariga berömmer sig av, finns det ingen moralisk ursäkt för att hålla fast vid denna försämring som just drabbat den kategori alla partier säger sig måna mest om, ”de svagaste i samhället”.
Här har jobbskruven dragits åt ett par varv för hårt. Med bästa vilja i världen kan dessa inte gå ut och jobba. Försämringen kan ha varit nödvändig i brydsamma besparingstider, men ter sig orättfärdig i dagens läge. Att återgå till 1 800 kronor är det minsta man kan begära.
Birgit Stolt
Uppsala