Vi får därför inte bara arbeta med själva bevarandet som mål, utan fastmer låta återställandet vara ledord i vår kamp.
Jag vill därför uppmana alla rättrogna Uppsalabor att förena sig i en folkresning som har som mål att staden en gång för alla återställs i ett mer ursprungligt skick. Detta kommer visserligen att innebära stora förändringar men belöningen blir desto större. Tänk vilken lycka och glädje det skulle vara att få vandra fram på gator och i parker utan att sikten skyms av hiskeliga byggnadsverk som byggs och byggts vid en tid då menigheten inte hade ett ord att säga till om.
Det första som måste åtgärdas är Uppsalaåsen. Denna historiskt så viktiga ås, vid vars fot vikingaskepp sågs segla, måste nu med alla medel återställas. Hur kan det fula Sten Sture-monumentet följas av en bilväg som skär rakt igenom åsen? Men värst av allt är slottet. Man baxnar. Denna hiskeliga byggnad som med sin gigantiska svulstighet totalt dominerar åsens slut och förstör möjligheten till promenader där vi annars skulle kunna njuta av en underbar utsikt över Fyrisån.
Slottet måste helt enkelt bort.
När man närmar sig Uppsala utifrån, så förstörs den från början naturliga konturen (eller skyline) av vår ärorika stad inte bara av slottet, utan även av Domkyrkan. De 118 meter höga tornen vittnar på långt håll om hur eliten kan fara fram med folkviljan. Denna maktsymbol måste därför självklart rivas.
När man förr i tiden promenerade uppför Drottninggatan, kunde man förväntansfullt blicka framåt mot Engelska parken. Sedan hittade några maktfullkomliga lokalpolitiker på att bygga ett bibliotek mitt i detta bevaransvärda synfält. Vad tänkte man på?
Ulleråkersområdet och Gamla Uppsala är otroligt rika på fornlämningar. Man kan fråga sig vem som kom på idén att bygga bostäder och sjukhusbyggnader på dessa värdefulla markområden. Vi måste verka för att alla byggnader på Ulleråkersområdet och i Gamla Uppsala rivs, så att fornlämningarna görs tillgängliga för framtida arkeologiska undersökningar.
Att förklara Åriket som ett världsarv, måste vi inte bara stödja. Vi måste verka för att den areal som för evig framtid skyddas, utökas betydligt. Gränsen måste gå flera kilometer ut från Fyrisån. Det innebär visserligen att vi får stänga flertalet av Uppsalas tillfartsvägar söderifrån. Men om man betänker vad detta betyder för bevarandet av skalbaggar och växter på den mark som vi vet att Carl von Linné beträdde med sina lärjungar, så är detta ett lågt pris att betala.
Lyckas vi genomföra detta återställande av Uppsala, så kommer det att ge genklang världen över. Vi kommer att uppmärksammas som dem som går framtiden och utvecklingen till mötes med full insikt om vikten av att återställa och bevara det gamla. Våra kommande generationer kommer att tacka oss.
Ingemar Eriksson
Uppsala