Mycket av forskningen inom samhällsvetenskap kan förstås i termer av en spänning mellan två olika synsätt på människan. Det ena utgörs av tanken om den ekonomiska människan (Homo Economicus), enligt vilken människor tar beslut som förnuftigt tillvaratar deras egenintressen, vilka i praktiken oftast antas vara ekonomiska.
Beteendet hos aktörer som är rationella på detta sätt är förutsägbara på ett sätt som är användbart både för vetenskapliga syften och för att styra samhällsprocesser. Oavsett om det handlar om att minska onödig användning av energi eller antibiotika, eller att styra organisationer och offentlig sektor, tenderar diskussionen således både att börja och att sluta med diskussioner av olika marknadsmodeller och ekonomiska incitament. I skuggan av denna hyperrationella aktör hukar den verkliga människan, Homo Sapiens, i samhällsvetenskaperna ofta framställd som ”irrationell”.
Psykologins uppgift har kommit att bli att granska om den verkliga människan har den mentala förmågan och i övrigt benägenheten att agera på det rationella sätt som förutsätts i ekonomisk teori. Något förenklat finns två avvikelser.
För det första, den verkliga människan har inte den mentala kapaciteten, tiden eller kunskapen att ta de beslut som maximerar hennes egenintressen. För det andra, den verkliga människan är inte en solitär som bara beaktar sina privata egenintressen, utan en social varelse som bryr sig om de utfall som andra får och som vill vara del av en gemenskap och vara som andra.
Den verkliga människan är möjligen lite korkad men (ofta) mer social, generös, och ömhetstörstande. De mentala begränsningarna är välkända – den andra egenheten har vi ännu inte förstått vidden av.
När människor ska fördela resurser i psykologiska experiment tar de inte för sig på det sätt som förutsägs av ekonomisk teori, utan ger upp egen vinst för en mer rättvis fördelning, eller kanske bara (och mindre sympatiskt) för att straffa någon som tidigare varit ojust. Även om det beror på situationen är det klart att människor inte bara agerar i egenintresse utan även har sociala preferenser. En kraftfull drivkraft som inte heller har någon plats i bilden av den ekonomiska människan är önskan att vara som andra i ens grupp (”normal”).
Det är mycket möjligt att det är fler som väljer den nya generationen av mobiltelefoner för att alla kompisar gör det, än baserar det på ett kalkylerande av det egna utbytet av att använda pengarna på just detta sätt. Överhuvudtaget handlar konsumtion kanske mindre om kalkylerad bruksnytta och mer om att för sig själv och för andra signalera vem man är eller skulle vilja vara.
Alla dessa indikationer skulle kunna avfärdas som skönhetsfläckar, låt vara en smula rörande och sympatiska, på den rationella människans annars släta hy. Men innebörden går sannolikt djupare än så: Människors sätt att hantera rationalitet och risk – den ekonomiska teorins klassiska jaktmarker – verkar vara av ett fundamentalt annat slag. Alltmer psykologisk forskning tyder på att den unika mentala förmågan hos människan, som delvis förklarar vår evolutionära framgång, inte handlar om egenintresse, utan om förmåga att förstå andra människors målsättningar och tankar, benägenheten för empati och moral, och därigenom kapaciteten att koordinera beteenden och samarbete på ett framgångsrikt sätt. Bilden ska förstås inte bli för rosig. Människor har tveklöst stor potential att agera egoistiskt. Problemet är snarare att våra samhälleliga styrmedel är så dominerade av en förenklad bild av människan.
Sedan hundratals år har rationalitetsbegreppet varit kidnappat av individers beslut i ”det långa loppet”, där eventuella negativa utfall ska balanseras av positiva utfall i det långa loppet. Även för unika beslut är det ”ekonomiskt rationella” beslutet oftast det som i genomsnitt skulle löna sig bäst i det långa loppet.
Människor spontana attityd till rationalitet verkar dock ha minst lika mycket att göra med skapandet av gemensamma ”sociala försäkringssystem”, där vi kollektivt delar på risken för negativa händelser genom implicita eller explicita kontrakt om ömsesidig hjälp. Inom gruppen (familjen, stammen, samhället) förutsätter jag att du ser till mina intressen, inklusive att komma till min hjälp när jag råkar illa ut, om jag gör motsvarande för dig.
Vi konsumerar så att säga i stället den positiva utjämnande effekten av ”det långa loppet” socialt, över individer. Denna upptagenhet med andras utfall, rättvisa och social identitet avfärdas dock i allmänhet som ”avvikelser” från den ekonomiska människan som kräver ”psykologiska”, till skillnad från rationella, förklaringar.
Men är kanske människans sociala disposition ett nog så sofistikerat (törs jag säga rationellt) sätt att möta livets djävligheter. Uppfinningen av den ”ekonomiska marknaden” och arbetsfördelning lyfts ofta fram som historiska framsteg. Även om detta rymmer ett mått av sanning, är det kanske i slutändan så att de för människan speciellt utvecklade mentala förmågorna snarare pekar i riktning mot ”välfärdssamhället” än mot marknadsaktören.
De största samhälleliga och globala utmaningarna i dagsläget, oavsett om det är ekonomiska kriser eller global uppvärmning, handlar om att finna sätt att samarbeta och koordinera människors beteenden snarare än om halsbrytande tekniska genombrott.
Det är därför lite oroande att den samhälleliga planeringen är så dominerad av en så begränsad bild av mänsklig rationalitet, som inte lämnar mycket utrymme för den sociala rationalitet som antagligen varit människans evolutionära paradgren.
Peter Juslin
professor i psykologi, ssk kognitionspsykologi
UNT 14/9 2013