Den växande bostadsbristen bekymrar mig – bostadspriserna här i Uppsala blir allt mer hutlösa. Den knappa nyproduktionen tycks enbart vända sig till lottovinnare. Vem bygger för oss som skapar framtidens tillväxt? Stadens unga och de utifrån som vill till staden nekas rätten till att få leva här. Problemet med bostadsbristen tillåts nu bli så stort att även vi som redan bor här skadas.
Som ett resultat av att Uppsala växer, späds boendesegregationen på mer och mer. Samtidigt byggs nya stadsdelar reserverade för en rik medelklass. Jag letar efter ordet segregation i översiktsplanen, men utan resultat. I UNT läser jag om 40-procentiga hyreshöjningar i Gränby som kommer att tvinga folk att flytta, men vart då?
Jag besöker en husockupation i en gammal övergiven psykiatribyggnad i Ulleråker. Det är god stämning med livemusik och grill. De flesta är ungdomar som vill flytta hemifrån och bli vuxna. Landstinget som äger fastigheten vill dock inte att någon ska få utnyttja deras förfallna och övergivna fastigheter och beslutar sig för att riva. I dag står ett gigantiskt 10-våningshus helt öde i Ulleråker. Hade landstinget tagit sitt samhällsansvar skulle denna byggnad i dag kunnat göras om till hundratals billiga lägenheter. Men också denna byggnad tycks medvetet få stå och förfalla.
Jag blir bekymrad av att se hur universitetet steg för steg flyttar ut från staden. Snart tycks alla dess institutioner ligga i asfalterade parkeringsöknar runt Polacksbacken.
Det är så en kreativ miljö ska se ut säger de. Här finns inga boende, utbudet på matställen är dåligt och Akademiska Hus kontrollerar alla mötesplatser. Mötesmonopol kännetecknar miljön där framtidens idéer ska skapas. Är det rätt? På de luftiga asfaltöknarna runt institutionerna finns plats för tusentals nya bostäder, fler kreativa företag, trevliga matställen och nya ”fria” mötesplatser.
Jag blir också bekymrad när jag ser hur det byggs samma sak i alla stadens stora utbyggnadsområden: Industristaden, Kapellgärdet, cementgjuteriet och Rosendal. Det byggs bara sjuvåningskvarter med parkeringsgarage under mark. Det är en byggnadstyp som endast etablerade stora byggare kan bygga – Skanska, JM, NCC, HSB och Peab.
I tidningen läser jag om hur kommunfullmäktige klubbat 200 nya bostäder i Seminarieparken efter sex år av överklaganden och justerade förslag. Protesterna har varit stora, tusentals namnunderskrifter har varit emot förslaget. Jag frågar mig om detta är flera tusen inskränkta människor som säger: bygg, men inte här! Eller är det bara en sund motreaktion till en oförutsägbar stadsplanering där NCC bestämmer var det ska byggas?
Jag vänder mig till Liv Hahne (M) och er andra som råder över stadens utveckling. Er framtidsplan för Uppsala är inte trovärdig. Er politik missar att beskriva ett så stort problem som boendesegregering. Er politik är inte förankrad hos stadens stora aktörer: landsting och universitet, som för övrigt försörjer en tredjedel av stadens befolkning. Er politik snedvrider konkurrensen på byggmarknaden och er politik väcker motstånd hos 10 000-tals Uppsalabor med långa överklaganden som följd.
Jag undrar varför ni styrande, med Liv Hahne i spetsen, slår dövörat till? Jag undrar varför ni inte lyssnar på oss Uppsalabor? Jag blir förvånad över den politiska feghet som råder. Vem vågar ta den stora debatten om stadens framtid?
Vem vågar bjuda in stadens medborgare och aktörer till en konstruktiv diskussion som på allvar kan forma stadens utveckling? Min tes är att Uppsalas framtidsplaner kan vinna mycket på att vara förankrade hos stadens medborgare och aktörer.
Den politiker som har mod nog att ta tag i detta vinner åtminstone min röst. Så, Liv Hahne och er andra politiker: Hur ska ni göra er förtjänta av min röst?
Alexander Åkerman
arkitektstudent
UNT 24/7 2012