Kanske ska inte alla människor ha rätt till vatten, luft och mat för sin överlevnad? Kanske ska förhållandena man fötts under och vilken bakgrund man har få avgöra rätten till överlenad? Argumenten må låta absurda, men i klimatpolitiken verkar det vara precis det som gäller. Det är för svårt att ändra, fel människor kan få ansvar, det kan bli oro – så de goda principerna läggs åt sidan.
De stora orden i klimatfrågan följs av så lite handling. Kyrkornas roll i ett sådant sammanhang är inte att välja parti åt någon utan att påminna alla, politiker och allmän opinion, om det upprörande i att så lite görs och att människovärde får heta pengar och resurser.
Just nu pågår FN:s klimatförhandlingar i Durban, Sydafrika, och det mesta tyder på att det inte blir ett globalt bindande avtal i år heller. Allt tyder på att vi inte klarar av att hålla oss under den ödesdigra uppvärmningen på två grader jämfört med förindustriell nivå. Det leder till allvarliga konsekvenser för de allra fattigaste som redan drabbats hårt, och för den biologiska mångfalden.
Under hösten har vi sett översvämningar i Thailand, Guatemala och El Salvador, med flera hundra döda och tusentals förstörda eller helt bortsköljda hem. Smältande glaciärer i Himalaya leder till allt mindre färskvatten för miljarder människor som är beroende av vattnet därifrån. Ökade havsvattennivåer dränker kustnära samhällen, inte bara i låglänta länder som Bangladesh utan även i länder som Liberia, som tidigare varit förskonade från denna typ av översvämningar. Människor i länder där Svenska kyrkan verkar berättar hur de ibland tvingas klamra sig fast vid träd för att inte själva spolas bort. Jordbruksmark har förstörts på grund av den jorderosion som följt på extrema tropiska stormar. Vattenbrunnar förstörs och förgiftas av översvämningar.
Bönder vet inte när de ska så sina grödor för de vet inte längre när, eller om, regnet kommer. Torkan har förstört matproduktionen i stora områden på Afrikas Horn, där de fattiga inte har råd att köpa importerad mat. Människor flyr från oroligheternas Somalia eftersom de inte kan försörja sina familjer, och tvingas längs vägen välja vilka barn de ska överge för att de inte klarar av att bära hela sin familj.
Gemensamt för alla dessa exempel är att de människor som drabbas är de som har bidragit allra minst till klimatförändringen, medan vi som har orsakat situationen fortsätter att blunda för vad som krävs av oss. Vi ställer nu höga krav på dessa länders klimatarbete – krav som riskerar att hindra deras utveckling om de inte ställs tillsammans med löften om klimatfinansiering och tekniköverföring.
Vi borde hörsamma de två krav som utvecklingsländerna ställt inför mötet i Durban:
Dels en fortsättning på Kyotoprotokollet vars åtaganden tar slut 2012. Många bedömer det som möjligt att få till ett världsomfattande avtal 2015, men det förutsätter ledarskap i form av ett fortsatt åtagande under Kyotoprotokollet – det enda som hittills har fungerat. Kyotoländerna har minskat sina utsläpp med åtta procent medan resten av världens utsläpp ökat markant.
Dels löften om finansiering av de åtgärder som de är villiga att genomföra. Även den ekonomiska utvecklingen i fattiga länder måste ske på ett hållbart sätt. Det kräver tillgång till klimatsmart teknologi, ekonomiska resurser att bygga upp fossilfri energiutvinning samt resurser att anpassa dessa samhällen till ett förändrat klimat.
Till detta behövs stora finansiella resurser som inte syns i regeringens långtidsbudget. Jag hoppas att miljöminister Lena Ek visar att man menar allvar med klimatambitionerna som lyfts så högt tidigare. Nu är det dags att stå upp för världens fattiga och säga att vi som har orsakat klimatförändringarna ska göra vad vi kan för att vända utvecklingen.
Vi har fått uppdraget att värna hela skapelsen. Vi människor är Guds medskapare i en skapelse som pågår. Alltså har vi ett ansvar för att skapa goda förutsättningar för liv åt kommande generationer.
Anders Wejryd
ärkebiskop, Svenska kyrkan
UNT 4/12 2011