Vem äger rätten till en kvinnas kropp? Det är en fråga som många ställer sig när våldtäkt och sexuella kränkningar åter seglat upp på dagordningen i den svenska samhällsdebatten. Fallet med den friande domen i gruppvåldtäkten av en 15- årig flicka nyligen väcker många känslor och frågetecken. Hur är det möjligt? Varför är en plånbok eller bil bättre skyddad i svensk lag än tillträdet till en kvinnas kropp? Den besvikelse och ilska som kommit till uttryck är förståelig och vi delar den.
Vi lever i en tid, ett välfärdsland och en rättsstat där det borde vara självklart att en kvinnas kropp inte förutsätts vara sexuellt tillgänglig, vare sig hon gjort fysiskt motstånd eller inte. Sex ska vara en ömsesidig och frivillig handling där parterna är överens om vilken intimitet som är välkommen. Att en sexuell handling som upplevs som en kränkning och som skett utan samtycke inte sanktioneras i svensk rätt, till skillnad från i andra länder, är väldigt olyckligt.
I dag finns det inte en politisk majoritet i riksdagen för en lagstiftning som fastställer det som borde vara självklart; att varje individ har rätt till sin kropp, sexuella bestämmanderätt och personliga integritet och att dessa ska skyddas. Vi hoppas att fler politiker och partier snart ska inse att dagens lagstiftning är otillräcklig.
Den nya formuleringen i brottsbalken, från 1 juli i år, hade kanske lett till en fällande dom i just detta fall. Där har rekvisitet ”hjälplöst tillstånd” ersatts med ”särskilt utsatt situation” för att utvidga tillämpningsområdet. Vår uppfattning är dock att Sverige borde ha infört en samtyckesreglering i sexualbrottslagstiftningen för länge sedan.
Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, har framhållit att det är viktigt att förstå att när någon blir utsatt för ett sexuellt övergrepp innebär det för individen en av de värsta kränkningar en människa kan utsättas för. Problemet våldtäkt bör ses ur både ett strukturellt och individuellt perspektiv. Sexuellt våld och kränkningar har historiskt sett och fortfarande i dag använts som ett medel för att utöva makt och tortyr i världen.
Även på det individuella planet och i Sverige innebär risken att utsättas för våldtäkt en begränsning av kvinnors livsutrymme, rörelsefrihet och trygghet i det dagliga livet. Rädslan och oron för att utsättas för våldtäkt är ett problem både ur demokratiskt och jämställdhetsperspektiv.
En viktig fråga är vilken attityd och respekt samhället har till en kvinnas kropp och sexualitet och hur vi kan förändra och stärka hennes fysiska och psykiska integritet. Trots att vi anser oss leva i ett relativt sett jämställt samhälle finns det oroväckande signaler bland många unga om könsroller och sexualitet. Grupptrycket kan vara mycket starkt när det gäller vad unga tjejer förväntas ställa upp på. Att tydligt behöva värja sig eller att våld och hot måste vara bevisat för att gärningen ska klassas som ett sexuellt övergrepp är inte rimligt.
Forskning visar att många som utsatts för sexuellt övergrepp reagerar med passivitet eller förlamning som försvarsmekanism. En typisk reaktion är att flickan blir så rädd eller traumatiserad att hon inte vågar göra motstånd, i vissa fall upplevs att kroppen och psyket stängs av för att skydda sig.
Lagstiftningen har inte bara funktion som ett sanktionerande verktyg. Den har även en normerande och preventiv funktion. För att kunna förändra synen på och respekten för kvinnas kropp och sexualitet är det viktigt att lagstiftningen är tydlig. Vi anser att det är ett viktigt budskap när samhället och lagstiftaren tydligt signalerar att det inte är tillåtet att ha sex med en person som inte samtyckt till det.
Sverige behöver komma längre med sexualbrottslagstiftningen och då anser vi att sexualbrottsutredningens slutsatser från SOU 2010:71 var ett steg i rätt riktning. Där föreslogs att ett genomförande av en sexuell handling med en person utan den personens tillåtelse skulle klassas som ett brott, sexuellt övergrepp. Bestämmelsen om samtycke skulle vara subsidiär till bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt tvång, dvs. tillämpas först om gärningen inte utgör våldtäkt eller sexuellt tvång. Tyvärr genomfördes inte detta i den nya lagstiftningen.
Samhället behöver återupprätta respekten för varje flicka och kvinnas oinskränkta rätt till makten över sin kropp. Det är viktigt att både tjejer och killar ges möjlighet att diskutera könsroller och synen på kvinnors och mäns sexualitet. Vid sidan av det nödvändiga och självklara förebyggande och utbildande arbetet för att öka kunskapen och förståelsen i samhället för sexuella kränkningar krävs förändringar i lagstiftningen. En samtyckeslagstiftning är ett steg i rätt riktning och det är hög tid att en sådan införs.
Vivianne Macdisi
ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse och landstingsråd
Lena Hartwig
ordförande i S-kvinnor i Uppsala län
UNT 11/10 2013