Skoldebatten är inriktad på enskilda lärare. Det är han/hon som ska klara biffen. Problemen kvarstår därmed. Ett tydligt exempel på denna syn är regeringens och lärarfackens tiopunktsförslag. Där tas inget upp om ledarskap, organisation och stödresurser.
Jag har nu vikarierat i tre år för lärare som ”gått in i väggen” eller hastigt försvunnit. Senast i januari var det för en lärare som stack från ett yrkesprogram i Västerås. Vid starten lät jag 120 elever i samhällskunskap svara på 28 frågor om samhället. Det blev nästan bara blanka svar. De flesta visste dock vad inflation var.
På frågan om vilka borgerliga partier det finns i Sverige, skrev lika många Socialdemokraterna som M, FP, KD och C. Några räknade upp alla partier de kunde. FN ”hjälper folk” eller ”skapar fred”. Ingen visste vad EU var. Några få av visste vad ordet opinion betydde och varför demokrati är bra, men flertalet hade ingen aning. Nästa år ska de delta i valen som medborgare.
Vad har de gjort under elva år i skolan? De kan inte skilja mellan höger och vänster och väldigt få har insikter om samhället. Att svenska skolan inte längre ger medborgarkunskap till alla är betydligt större samhällsproblem än att elever inte klarar sig på högskolan för att de inte förstår språket. Huvuddelen av eleverna i enkäten är ”svenskar” med vanliga -sonnamn. Men de kommer inte ifrån hem med studievana föräldrar. Så svenska skolan klarar inte längre av att kompensera barn ens i sådana familjer?
Varför? Jo, det finns tre tydliga brister:
1. Inte på någon av de skolor jag varit har man använt böcker särskilt flitigt. Man har i stället ”diskuterat”. Att bara prata går utmärkt om man lever på stenåldern. Men civilisationen bygger på det skrivna och redigerade ordet.
Att inte använda böcker är ju billigare för skolan. Det blir upp till den enskilde läraren att ta fram material, vilket ökar arbetsbelastningen. Så är det även i grundskolan. Där finns inte klassuppsättningar av centrala böcker som eleverna kan ta hem. Det kunde man under 1960-talet, då Sverige hade betydligt mindre resurser än i dag. Var tar pengarna vägen?
Internet kan inte ersätta läromedel, lika lite som det kan ersätta bibliotek. Det måste finnas garanterade resurser för läromedel.
2. Ett tecken på eleverna inte läser är att de skriver ”stadsministern”, med ”d” i stället för ”t”. Det låter ju likadant. Det finns ingen uppföljning av att eleverna klarar kurserna eller förstår. Denna eftersläpning börjar redan i lågstadiet.
Klasslärare som där gör åtgärdsprogram för elever med svårigheter får inte alltför sällan kämpa för att något ska hända. Ofta är det för lite resurser, exempelvis för få speciallärare. De åtgärder läraren förordar kan rektor dröja med att genomföra.
Då läraren på detta vis förlorat sin legitimitet tappar lärarlegitimationen sin giltighet. Det extraarbete som lärare åtar sig för att ändå försöka ”rädda” elever som behöver stöd, ökar också arbetsbelastningen. Det måste finnas garantier att åtgärder som bygger på utredningar ska genomföras snarast, (kanske som vårdgarantin).
3. Om den enskilde läraren ska lyckas beror mycket på vilket stöd som finns runt om. Ledarskap, organisation och support är självklara saker i företag och organisationen, men det finns inte i diskussionen om svenska skolan, vare sig i riksdagen eller utanför.
Under mina femton år som lärare har jag haft lektionsbesök av rektor två gånger. Man får sköta sig själv.
Över hälften av mina rektorer har inte heller varit behöriga för gymnasiet, en del hade aldrig undervisat. De var militärer, studievägledare eller ekonomer.
Knappt hälften av Sveriges skolor drivs av obehöriga rektorer. Om svenska skolan ska klara sig och läraryrket få bättre ”status” måste skolan ha kunniga ledare. Det pedagogiska ansvaret kan inte bara ligga på enskilda lärare. Att krav på bättre ledarskap inte tas upp vare sig i riksdagen eller bland lärarfacken är ett mysterium.
Lennart Hertzberg
gymnasielärare
UNT 11/6 2013