Det brukar sägas att Uppsala är landets bostadsrättstätaste stad. Redan vid 1800-talets slut bildades de första bostadsföreningarna.
Denna bostadskultur främjades av stadsarkitekten Gunnar Leche. På 1920-talet tillkom en rad föreningshus i den klassiserande renässans som nu är så uppskattad. På 1930-talet ombesörjde Anders Diös och andra byggmästare lägenheter för alla kategorier. De första HSB-föreningarna kom till.
Bostadsrätterna har stigit avsevärt i pris, men är som tidigare en omtyckt boendeform i alla samhällsklasser. Det ideella arbetet i de självstyrande föreningarna har gjort att förvaltning och avgifter kunnat hållas på en låg nivå. Hanteringen av andrahandsuthyrning fungerar vanligen utmärkt och beviljas när beaktansvärda skäl föreligger, som till exempel arbete eller studier på annan ort.
Detta väl fungerande system hotas nu av regeringens förslag att inskränka föreningarnas rätt att själva reglera andrahandsuthyrningen.
Risken är uppenbar att här öppnas en arena för spekulation, gynnad av låga bolåneräntor och generösa avdragsrätter. Redan finns exempel på att lägenheter i äldre föreningar med låga avgifter köps upp och hyrs ut för tre- eller fyrdubbla avgiften, knappast en filantropisk verksamhet.
Hyran hamnar genast på en nivå som exkluderar det stora flertalet av till exempel studenter. Ännu kan föreningarna själva stävja denna verksamhet genom att hänvisa till att beaktansvärda skäl inte föreligger. Avsikten att enbart tjäna pengar räknas inte som tillräcklig.
Kritiker har varnat för att hela bostadsrättstanken, det ideella arbetet och det gemensamma ansvaret, kommer att slås sönder om alltför många av en förenings lägenheter är uthyrda.
Om man vill avhjälpa bostadsbristen gäller det att bygga nya bostäder – med tanke på studenterna kanske med hyresrätter – inte att komma med klåfingriga ingrepp i en väl fungerande boendeform, vilka dessutom bara skulle ge marginella och kanske inte alls önskvärda effekter.
Lars Lambert
ordförande, Brf Åsen
UNT 30/9 2012