Under Folk och försvars rikskonferens i Sälen har det blivit tydligt att frågan om försvarsanslaget kommer att vara en viktig politisk fråga att diskutera framöver.
Våra grannländer Norge och Danmark lägger i dag 1,5 respektive 1,44 procent av sin BNI (bruttonationalinkomst) på sitt försvar. Sverige lägger endast 1,15 procent. Detta innebär att Norge och Danmark lägger cirka 30 procent mer eller, annorlunda uttryckt, att vi skulle behöva lägga cirka 12 miljarder kronor mer per år på försvaret för att komma upp i samma nivå.
Även Finland har haft ett anslag i paritet med Norges och Danmarks, men när landets nya regering nu beslutat om neddragningar har det föranlett försvarsministern att hävda att en ansökan om Nato-medlemskap blir alltmer intressant för Finland. Nu ska också sägas att Nato vill att man lägger 2 procent av BNP på försvaret, så tanken med ett medlemskap kan inta vara att man ska strunta i det egna försvaret och bara lita på att andra ska komma till undsättning.
Kristdemokraterna har nyligen påbörjat ett omtag i sin försvarspolitik som innebär att partiet ska ”revidera innehållet i partiets försvarspolitik, så att den blir mer konkret i sitt innehåll och beskriver hur Försvarsmakten skall dimensioneras för att kunna försvara Sverige som nation”.
Det arbete som jag och den arbetsgrupp jag leder hittills har gjort handlar om att få en klarare bild av Försvarsmakten. Vi har begärt en utredning från Riksdagens Utredningstjänst och Försvarsmakten om hur situationen ser ut i dag – samt 2014 och 2019.
Det vi vet i dag är att Försvarsmakten har balans i sin ekonomi i år och nästkommande två år. Men sedan står vi inför stora behov – inte bara när det gäller Jas 39 Gripen, utan också radarsystemen (både hög- och låghöjd), bandvagnar från 60-talet och så vidare. Från 2014 och framåt faller mycket av Försvarsmaktens materiel för åldersstrecket, vilket skapar ett stort investeringsbehov.
Men det finns också en hel del att göra med de resurser som Försvarsmakten redan har i dag.
Exempelvis är det anmärkningsvärt i vilken utsträckning som utgifterna för konsulter har sprungit i väg, vilket självklart tar pengar från andra viktiga områden. Under 2010 ökade Försvarsmaktens kostnader för inköp av tjänster med 1,5 miljarder kr – varav kostnader för konsulter stod för 700 miljoner.
Vad får man för 700 miljoner? Försvarsmakten skulle exempelvis kunna uppgradera Ärna i Uppsala till en riktig flottilj igen och permanent basera två stridsflygsdivisioner för luftförsvar av Mellansverige där – och ändå få 200 miljoner över. Konsulter kan behövas men de skapar i sig inga förband.
Det är också problematiskt när Försvarsmakten fortsätter att göra de besparingar de ålagts genom att minska på övningarna. Bland annat Officersförbundet, fack- och yrkesförbundet för all militär personal inom Försvarsmakten, är kritisk till de nerdragningar som gjorts kring kompetensutvecklingen. Om ett förband inte övas tillräckligt blir den militära förmågan naturligtvis lidande.
Vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen tydliggjorde ÖB Sverker Göransson att dagens ekonomiska förutsättningar inte räcker: ”För att Sverige ska behålla sin beslutade militära operativa förmåga har försvarsmakten behov av ekonomiska tillskott bortom 2014”.
Vad händer om Försvarsmakten inte får förstärkta resurser? Alternativet är att dra ner på vår försvarsförmåga. Det jag menar är viktigast är att Försvarsmakten snarast tydliggör vad konsekvensen blir vid de olika scenarierna.
Transparens och öppenhet måste bli större inom Försvarsmakten. Det är nödvändigt för att försvars politiker ska fatta rätt beslut, men det är också vikigt för att skapa en folklig tilltro till Försvarsmaktens förmåga.
Materielplanen är numera offentligt. Men den borde också utökas med den ekonomiska bilagan. I USA är det löpande offentligt vad man kommer att satsa de närmaste tre åren. Samma system bör införas också i Sverige.
Låt oss till sist inte glömma något som är helt avgörande vid kommande försvarsbeslut. Nämligen hur omvärlden ser ut. På rikskonferensen i Sälen nämnde jag några exempel: Ryssland ökar sitt försvarsanslag med 65 procent över en treårsperiod, om än från låga nivåer. Vi ska samtidigt inte glömma Georgienkriget 2008, i samband med att landet inledde en process för att bli medlem i Nato.
Östersjön är inte någon vallgrav, utan en mycket viktig transportled. I Östersjön, strax utanför Gotland, går den ryska gasledningen på svenskt vatten.
Historien har inte stannat. Det finns en hotbild även i framtiden. Vi måste ha en beredskap om utvecklingen i vårt närområde, av något skäl, inte skulle gå i rätt riktning. Försvaret är som din hemförsäkring: du hoppas att du aldrig ska behöva använda den, men om olyckan är framme, är du glad att du har betalt premie, och har rätt försäkring.
Det svenska försvaret har utmaningar som vi måste börja diskutera lösningen på här och nu. En viktig diskussion som påbörjades i Sälen.
Mikael Oscarsson
riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson (KD)
UNT 18/1 2012