Är det rimligt att anta att naturvetare är sämre än andra på att leda? Det menar Daniel Ericsson, docent i företagsekonomi, i en debattartikel i UNT (25/3). Enligt honom beror nämligen de svenska universiteten och högskolornas ledningsproblem i hög grad på att de som har i uppgift att leda, det vill säga rektorerna, är naturvetare.
"Den typiske högskolerektorn är professor i fysik, kemi eller biologi", konstaterar Ericsson och anklagar i rask takt rektorerna för moralisk närsynthet, opportunism, ett alltför smalt nyttotänkande och en blindhet inför den egna maktpositionen. Mycket hårda omdömen.
För oss på Naturvetarna som representerar drygt 31 000 naturvetare, varav många i ledarpositioner, är detta givetvis något att ta på största allvar. Så vad har då Ericsson för belägg för det han skriver?
Utöver en tveksam hänvisning till organisationsforskningen och dess teorier om effekterna av strömlinjeformade ledningar är det ett uttalande från Linnéuniversitetets rektor Stephen Hwang som är hans starkaste argument. Hwang ska ha anklagat humanister för att strunta i de krav som verkligheten medför, en verklighet som ibland inte tillåter att man väntar in beslut från nämnder etcetera.
För den som tror på kollegialt beslutsfattande är detta givetvis djupt problematiskt. Men är det ett bevis för att naturvetenskapligt skolade rektorer är sämre än andra på att leda? Knappast.
Precis som vilken annan ledare eller chef som helst så är Hwang först och främst en individ. Hans agerande är hans – inte alla rektorers och inte heller alla naturvetares.
Ericssons artikel tycks vara sprungen ur en personlig frustration över den egna disciplinens frånvaro i lärosätenas maktcentra snarare än ur en riktig analys. Detta är sällan en vinnande strategi – särskilt inte om man samtidigt gör anspråk på att företräda ett vetenskapligt förhållningssätt. Men faktum är att artikeln är anmärkningsvärd i sin brist på just det vetenskapliga förhållningssättet.
Inte nog med att Ericsson inte ens lyckas göra begripligt vilka ledningsproblem som finns i akademin och vad de beror på. Han klumpar dessutom ihop människor på ett sätt som aldrig skulle accepteras om det gällde faktorer som kön, etnicitet eller sexualitet.
Nu gäller det i stället vetenskaplig disciplin men argumentationen är lika osaklig för det.
Naturvetarna har många medlemmar som är chefer i olika positioner och sammanhang. Vår erfarenhet säger att de gör ett bra jobb. Bevisbördan ligger fortsatt hos Ericsson: varför skulle naturvetare vara sämre ledare än andra?
Sofie Andersson, utredare, utbildnings- och forskningspolitik på fackförbundet Naturvetarna