Svensk kulturpolitik har under 35 år dominerats av vänsterpartiernas ideologier och mål. Resultatet framstår i dag tydligt. Kulturbegreppet har urvattnats och kulturens status har sänkts till den grad att kulturen blivit betydelselös ur ett samhällsperspektiv. Bildningsidealet har gått förlorat.
I stället har kulturen kommit att tillskrivas instrumentell betydelse för att uppnå andra mål, allt ifrån ekonomisk tillväxt till bättre hälsa. Visst leder kulturellt deltagande till goda resultat på skilda områden, men framför allt utgör kultur ett mål i sig själv, oberoende av dess självklara sidoeffekter.
Den kulturpolitik som varit förhärskande har också resulterat i usla villkor för professionella kulturarbetare och lett till minskat engagemang. Vi liberaler tycker att både medborgare och kulturarbetare förtjänar bättre. Därför presenterar vi här några av våra förslag för att utveckla kulturpolitiken under nästa mandatperiod.
På EU-nivå bör vi skapa en gemensam europeisk offentlighet. Folkpartiet bejakar idén om ett europeiskt samarbete och en gemenskap byggd på kosmopolitiska värderingar. Därför bör public service i Sverige erbjuda tittarna en EU-kanal.
En direkt kanal som granskar, underhåller och informerar tittare kring europeiska frågor. Möjligen kan denna uppgift tillfalla UR som ju är en kanal i bildningens tjänst, men som skulle må väl av ett ännu tydligare uppdrag. Samtidigt bör vi kämpa för att EU skapar en egen, seriös informationskanal som ersätter dagens bristfälliga erbjudande. Svenska medborgare har rätt att ta del av den aktuella debatten i andra länder, att reflektera över och informeras om det Europa vi delar vår samtid och vår framtid med. En sådan europeisk bevakning skulle skapa en nödvändig EU-förankring, förbättra den europeiska integrationen och minska gapet mellan medborgare och makthavare.
Fria, oberoende medier som granskar den politiska makten är avgörande för en demokrati. En liberal mediepolitik bygger därför på att staten upprätthåller full frihet för medieföretag i konkurrens samtidigt som den stöttar public service. Vi förespråkar på nationell nivå en public service som betonar och erbjuder kvalitet – och som inte tävlar med andra kommersiella medier om det som marknaden själv producerar. En mångfald av medier är viktigt och reklamskatten bör därför slopas.
På scenkonst- och musikområdet bör man koppla Statens kulturråds bidrag till en bedömning av kvalitet enligt principen: ju högre kvalitet, desto mer pengar – och tvärtom. Kvalitet främjas inte om samma anslagsuppräkning ges till både de aktörer som uppfyller kvalitetsmål och till dem som för länge sedan borde ha lagt ned.
För att få till stånd en förnyelsedynamik bör en gräns upprättas: de som under en längre tid sämst uppfyller kvalitetsmål ska inte ges några statliga bidrag.
Dessa medel ska ges till de aktörer som lyckats med kvalitet, men också till nykomlingar. Biblioteken bör också kämpa för kvalitetslitteratur. Kampen för nya läsare får inte resultera i att vi slutar tänka på vad vi når dem med. Dessutom borde vi ta fram en nationell strategi för läsplattsanvändande för att komplettera dagens biblioteksutbud.
En överordnad regional och statlig samordning som möjliggör att museer delar på utställningar bör skapas. Världskulturmuseerna kan vara föregångare i detta, dess organisationsstruktur möjliggör att det skapas synergier som kommer medborgarna till godo.
Dessa insatser bör kompletteras med en professionalisering av kulturen och efterföljande statushöjande. Om kulturen i Sverige ska vara värd namnet måste konstnärer kunna göra sitt jobb med respekt – i stället för med A-kassa.
Det är bara genom att ha en kulturpolitik som baseras på kvalitet som vi möjliggör individens och samhällets utveckling och säkerställer att kulturen har en emancipatorisk uppgift. Vänsterpartierna har övergett bildningsidealet. Liberalerna kommer inte att svika. Vi skapar en kultur värd namnet för 2010-talet.
Cecilia Wikström
Europaparlamentariker (FP)
Jasenko Selimovic
riksdagskandidat (FP)
UNT 16/9 2010