I dag, på hans namnsdag, uppmärksammar vi Raoul Wallenbergs dag för andra gången. För mig känns dagen lite extra speciell. Att få på plats en dag till Raoul Wallenbergs minne har varit en följetong i mitt politiska engagemang. Jag lämnade år efter år in riksdagsmotioner, faktiskt i över ett decenniums tid, innan riksdagen våren 2013 beslutade om att instifta en minnesdag. När minnesdagen nu är plats behöver innebörden av den sjunka in. Händelseutvecklingen i vår omvärld, liksom i Sverige, manar till att använda minnesdagen som avstamp för en vidare kamp för utsatta minoriteter.
En del tycker kanske det är lite löjligt med speciella ”dagar” för att uppmärksamma olika saker av vikt. Att vi nu har så många minnesdagar att det börjar gå inflation i det, hörs ofta sägas. Men rätt använt kan utpekade datum fungera som en värdebärande samhällsinstitution. Hur många människor har inte ett eller flera minnen från hur de som skolelever på ett eller annat sätt blev uppmärksammade på FN-dagen av sin lärare?
Raoul Wallenberg räddade, med fara för sitt eget liv, tiotusentals judar från en säker död i nazisternas läger. Hans aktion slutade med att han kidnappades i Ungern och fördes till Moskva och sattes i fängelse. Där utsattes han troligen för tortyr och kanske till sist avrättning. Genom sin insats har Raoul Wallenberg blivit ett stort namn utomlands, inte minst i USA. Dessvärre får man ibland uppfattningen att detta inte gäller i Raoul Wallenbergs eget hemland.
Det är som om man fortfarande skäms för den handlingsförlamning och undfallenhet som kännetecknade den svenska regeringens hantering av fallet åren efter hans försvinnande. Ett resolut ingripande hade kanske kunnat rädda hans liv.
Att vi nu instiftat en dag till hans minne är en bra början, men nu gäller det att Raoul Wallenbergs dag också implementeras som institution. Att få människor att uppmärksamma enskilda personers humanitära insatser är ett begripligt och lättillgängligt sätt att också sprida kunskap människovärdet. Men att hedra hans minne manar också till samtida handlingskraft mot intolerans och etniskt förtryck i vår samtid. Vi ser hur antiseminitismen helt plötsligt blivit ett problem i Sverige. I Sveriges tredje största stad uppger judar att de har uppenbara problem att röra sig fritt med religiösa symboler utan att bli trakasserade. Och synagogor tvingas till extraordinära säkerhetsåtgärder. En utblick över världen ger knappast för handen att mänskligheten dragit några djupare slutsatser av andra världskrigets fasor. I norra Irak pågår nu ett folkmord på kristna och andra religiösa minoriteter.
Historien om Raoul Wallenberg är historien om en enskild mans extraordinära agerande. Om vad den enskildes osjälviskhet och rättrådighet kan betyda i ett större sammanhang.
Att vi instiftat en minnesdag förpliktar, och alla vi som lyfter fram Raoul Wallenberg som föredöme bör ställa oss frågan: hur kan vi agera i vår samtid för att hedra hans minne? Vad skulle Raoul Wallenberg göra?
Mikael Oscarsson, riksdagledamot (KD) och ordförande i riksdagsföreningen ”Minnet av Förintelsen"