Inställningen till de äldre i arbetslivet håller på att ändras. Pensioneringen behöver inte betyda att man lägger av. Om hälsan står bi och lusten finns kvar, är det lyckosamt både för den enskilde och för samhället att de erfarna fortsätter att vara aktiva i arbetslivet.
Påståendet är i och för sig inte oemotsägligt. Arbetsgivare kan vilja satsa på innovationsbenägna ungdomar med förväntad lång tid kvar i arbetslivet.
För knappt tio år sedan ville till exempel Ericsson göra sig av med ”äldre”, varmed avsågs medarbetare redan i 35-årsåldern.
Under resor i Latinamerika har jag funnit universitetsinstitutioner med en lärarstab av tillbakablickande 80-åringar, som både slutat forska och hänga med i litteraturen. Eller som en utredning om åldersdiskriminering så finkänsligt skrev för några år sedan: ”Ett upphävande av 67-årsgränsen skulle kunna få konsekvensen att arbetsförhållanden avslutas på ett ovärdigt sätt.”
Men huvudtendensen såväl i Sverige som i Europa i övrigt är, som sagt, att motverka åldersdiskrimineringen och göra det möjligt för dem som vill fortsätta, även om signalerna ibland är litet otydliga. För oss forskare har sålunda praxis vacklat hos forskningsråd och stiftelser om man ska ge forskningsanslag till pensionärer och hos fakulteter och institutioner om vilka resurser man ska kosta på emeriterade medarbetare. (Låt mig för att undvika missförstånd tillägga att jag själv alltid behandlats utomordentligt väl och inte har något att klaga på, tvärtom.)
Den osäkerhet, som därför trots allt kan finnas om äldres forskares arbetsvillkor, har lett till ett fenomen, som man brukar kalla ”the new brain drain” från Europa till USA.
Torftiga ekonomiska villkor och religiöst och politiskt förtryck i vår världsdel ledde till den stora utvandringen i slutet av 1800-talet. Nazismen orsakade en andra våg av inte minst judiska forskare och efter andra världskriget kom snart en tredje, när USA i en medveten, kulturell storsatsning köpte över de unga hjärnorna – ”the first brain drain”.
Men nu kommer ett nytt sug från det stora landet i väster. Den här gången är det 60-åringarna som ger sig i väg.
När vi i Europa letar efter verkliga stjärnor, till exempel för priser och utmärkelser som inte minst Sverige stoltserar med, finner vi dels att det stora flertalet finns i USA, dels att många av dem är födda någon annanstans, kanske i Europa.
Dessa framstående forskare har varit oroliga för att de kanske inte skulle få fortsätta sitt arbete efter uppnådd pensionsålder. Att det är möjligt i USA råder däremot inget tvivel om. Redan att efterfråga någons ålder betraktas i detta land närmast som ett federalt brott. Forskarna bryter därför upp och med dem den forskargrupp, det nätverk, den forskarmiljö de byggt upp. Frukterna av ett helt forskarlivs mödor går förlorade för hemlandet.
Vi för ständigt en diskussion om varför USA är överlägset Europa inom forskningen. Forskningspolitiken är en förklaring. I Amerika styrs universiteten av forskare, inte som i Europa av politiker, direktörer och ombudsmän. När vi i Sverige delvis gjort oss av med den gamla sektorsforskningen, möter vi ånyo de så kallade allmänrepresentanterna i EU:s allt viktigare forskningspolitik. Det är också ironiskt att när universiteten nu fått möjlighet att själva påverka sina styrelser, förelår universiteten ofta självmant de gamla vanliga politikerna, direktörerna och ombudsmännen.
Åldersdiskrimineringen i Europa är en annan förklaring. Europa sår frön i form av forskarutbildning, tjänster och forskningsanslag. Men när forskaren sedan vid mogen ålder bedömer att den fortsatta tillvaron är osäker, är det USA som får skörda frukterna.
Vår världsdel förlorar på grund av att vi nonchalerar just det värde, på vilket den europeiska välfärdsstaten byggts upp: rätten till arbete.
Leif Lewin
professor emeritus
UNT 9/2 2013