Uppsala universitet är ett internationellt toppuniversitet. Att det dessutom är Nordens äldsta universitet märks inte minst i de unika historiska miljöer som lockar forskare och studenter från hela världen.
En sådan tillgång tar lång tid att bygga upp men kan snabbt förstöras. Den planerade utformningen av en ny byggnad för universitetsförvaltningen vid Botaniska trädgården riskerar att leda till sådan förstörelse.
På en tomt mellan Botaniska trädgården och Slottet planerar Uppsala universitet att bygga ett hus för sin centraladministration, universitetsförvaltningen. Det är ett stort hus, ett högt hus – enligt plan sju våningar.
Husets tänkta utformning väcker viktiga frågor om hur universitetet vill uppfattas, såväl av sin omvärld som internt. Som verksamma inom det som brukar betraktas som universitets kärnverksamhet – forskning och undervisning – oroas vi och många av våra medarbetare av universitetets planer.
Också när vi talat med utländska gästforskare, som gärna återvänder gång efter gång till Uppsala, har de varit – milt uttryckt – förbluffade över förslagets okänslighet för vad de upplever som Uppsalas lockande själ: modern forskning och undervisning i en historisk miljö.
Eftersom det förslag som ligger är preliminärt är det vår förhoppning att Uppsala universitet kommer att förändra förslaget.
Vi har full förståelse för att universitetsförvaltningen behöver ändamålsenliga lokaler. Vår oro gäller inte främst att vårt universitet vill bygga utan sättet man planerar att bygga på.
Det rör sig om en stor och framför allt hög byggnad som – oavsett hur man värderar den estetiskt – kraftigt avviker från den fysiska miljön i själva hjärtat av det historiska och akademiska Uppsala.
Det är givetvis en fullt legitim uppfattning att anse att inplantering av höga hus med modernare utformning innebär ett effektivt sätt att göra tidsavtryck i historiska miljöer. Ingen kan dock förneka att sådana ingrepp gör en historiskt unik miljö till något helt annat än en historiskt unik miljö. I Uppsala universitets fall är detta särskilt anmärkningsvärt då det historiska arvet, såsom det avspeglas i både traditioner och byggnader, vid sidan av framstående forskning och undervisning är en bärande del i Uppsala universitets varumärke.
För att formulera det krasst: den pietetsfullt bevarade historiska miljön utgör en viktig del i det som gör universitetet konkurrenskraftigt – både nationellt och internationellt.
En stor del av ett universitets verksamhet är svår att tydligt se eller ta på. Det gör de fysiska universitetsmiljöerna än viktigare som tydliga symboler för universitetets profil, identitet och – om vi skall vara högtidliga – själ. Det är alltså inte bara för att universitetet skall investera många hundra miljoner kronor (enligt uppgift minst en halv miljard) som man bör vara mycket försiktig med hur man utformar det man planerar att bygga.
Många av världens mest framgångsrika universitet, till vilka vårt glädjande nog kan räknas, är också mycket gamla. De utgör därmed framstående exempel på att tidigare framgång föder ny framgång. Universitetsstädernas äldre byggnader ger fysisk gestalt åt detta framgångsskapande arv. De nybyggnationer som krävs för att säkra nya framgångar anpassas vanligtvis hänsynsfullt till sin äldre omgivning eller läggs i separata, moderna campusmiljöer.
Även Uppsala universitet kan visa goda exempel på detta. Stora byggnadskomplex som Ekonomikum och Biomedicinskt centrum ligger inte mitt i Uppsalas historiska miljöer men har ändå byggts avsevärt lägre än den föreslagna förvaltningsbyggnaden.
Faktiskt har vi hittills inte träffat på någon inom Uppsala universitet som har uttryckt sig entusiastiskt eller ens gillande om den föreslagna yttre utformningen av det hus som har beskrivits som ”universitetets nya huvudbyggnad”.
Inte heller anhängare av modern arkitektur ser den föreslagna byggnaden som lämplig på den plats som är aktuell. Redan dessa interna reaktioner borde mana till eftertanke. Hur allmänheten – inklusive de många turister som årligen besöker det historiska och akademiska Uppsalas hjärta – kan komma att uppfatta byggnaden som symbol för Uppsala universitet kan vi bara spekulera i.
Tomten där huset är tänkt att byggas ligger inom det stadslandskap som Riksantikvarieämbetet har utpekat som riksintresse för kulturmiljövården. Bland det som anses ge uttryck för detta riksintresse nämns vetenskapshistoriskt unika trädgårdsanläggningar, universitetsstadens bebyggelse och slottet från 1500-talet.
Allt detta och flera ytterligare byggnadsminnen finns i direkt anslutning till tomten ifråga. Enligt Uppsala kommuns beslut om planutredning bör särskilt beaktas den föreslagna byggnadens påverkan på siktlinjer och stadssiluett, de värden som beskrivs i byggnadsminnesbeslut samt områdets kulturhistoriska värden i övrigt.
Som så ofta kan kanske viljan ändå finna en väg. Men det vore klokt av universitet att inte vilja genomföra byggnadens föreslagna utformning. Förslaget tar sig mycket stora friheter. En ödmjukare hållning i frågan vore ett mer fruktbart sätt att göra de bestående avtryck som eftersträvas.
En lägre byggnad i en mer återhållen stil tar större hänsyn till omgivningen. Att uppföra ett sådant hus vore det rätta sättet att förhålla sig till det Uppsala universitet varit, är och borde vara. Universitetet har nu tydligt visat att det tänker stort. Som delar av universitetets kropp hoppas och tror vi att dess huvud kan tänka större – och handla därefter.
Katarina Barrling
forskare i statskunskap, fil dr
Eric Bylander
docent i processrätt, jur dr
UNT 21/9 2012