Professorerna Ulf Lindahl och Lena Kjellén tar upp en mycket viktig fråga i sin debattartikel den 9 juni – de dåliga framtidsutsikterna för unga forskare. Det är lätt att hålla med om detta. Författarnas analys av orsakerna bakom det bristfälliga stödet till unga forskare är däremot inte invändningsfri.
Huvudorsaken till de unga forskarnas osäkra situation, både vad gäller anställning och finansiering, ligger inte i fördelningen av medel mellan grundforskning och tillämpad forskning utan i hur universiteten eller enskilda fakulteter använder sina statsanslag.
Fram till början av 1990-talet bedrevs forskning inom medicin och naturvetenskap till allra största delen med hjälp av institutionernas statsanslag, som räckte till att finansiera professorernas och forskarassistenternas löner samt många doktorandpositioner och teknisk/administrativ personal. Universiteten fick dessutom ett särskilt anslag som täckte hyreskostnaden.
Befordringsreformen, tillsammans med universitetens rätt att själva avgöra hur många professorer de skall ha, har lett till en så stor ökning av antalet forskargrupper att statsanslaget inte räcker för att finansiera mer än mindre delar av universitetslärarnas forskning. Vid flera universitet finns åtskilliga professorer som till och med måste dra in sina egna löner genom forskningsbidrag.
Det stora antalet forskargrupper leder också till att antalet forskningsledare, som söker bidrag, är mycket stort i relation till tillgängliga medel. Vetenskapsrådet, VR, som i stor utsträckning är forskarstyrt, har valt att sprida resurserna på ett stort antal sökande, varför bidragen blir mycket små, 800 000 kr/år i genomsnitt innevarande år, vilket inte räcker långt. Detta gäller inte bara för unga forskare. De största bidragen, som nu ligger på 1,5 – 2 milj kr/år, är få.
Detta bör jämföras med situationen i slutet av 80-talet inom Naturvetenskapliga forskningsrådet, en av VR:s föregångare. Då var de största bidragen lika stora som de är inom VR i dag, men med en helt annan köpkraft. 2 milj kr räckte då för att finansiera en relativt konkurrensduglig forskargrupp, så inte idag. Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF) har tvärtemot VR valt att fokusera tillgängliga medel på färre bidrag i syfte att varje enskild forskargrupp ska få 2 – 3 milj kr/år. Även detta är otillräckligt för totalfinansiering av en forskargrupp.
Lindahl och Kjellén påpekar med rätta avsaknaden av en tydlig karriärväg för unga forskare. Det är då oroande att allt som ofta läsa annonser i Universitetsläraren, där ett universitet lyser ut tolv forskarassistenttjänster och ett annat 20.
Förhoppningsvis har universiteten i fråga satt av resurser från sina statsanslag för att ta hand om åtminstone en del av dessa forskarassistenter, när de fyraåriga anställningarna upphört. Även flera externfinansiärer lyser ut forskarassistenttjänster. Detta kan ifrågasättas, eftersom universiteten, inte externfinansiärerna, bör ansvara för dimensioneringen av antalet forskare och forskargrupper.
Enda sättet att få balans i svensk universitetsforskning är att universiteten konsekvent minskar antalet forskargrupper, främst genom att inte återbesätta samtliga professurer eller lektorat som blir lediga. Att försöka bringa ekonomisk balans inom universiteten genom direkta förstärkningar av fakultetsanslagen går inte. När sådana förstärkningar har gjorts, har universiteten använt resursförstärkningen till att rekrytera fler forskare, vilket snarare förvärrat än förbättrat situationen.
Ska man då inte rekrytera unga forskare? Jo, absolut! Unga forskare behövs för att genom sin kreativitet förnya universitetsforskningen samt givetvis för att ersätta äldre forskare. Dock, universiteten ska inte rekrytera fler unga forskare än att de kan ta väl hand om dem och erbjuda en rimlig andel av dem en forskarkarriär.
Lars Rask
VD, Stiftelsen för Strategisk Forskning
UNT 25/6 2010