Nyligen stängde två natthärbärgen för EU-migranter i Uppsala verksamheten för vintern och flera barnfamiljer kastades ut på gatan. Det tycks ha överraskat både politiker och allmänheten. Reaktionen blottlade godtyckligheten som styr vår inställning till tiggare.
När du slänger en tjugolapp i koppen gör du det nog av en plötslig känsla av empati – du tyckte att hen som satt där såg frusen ut, du slogs av hur slitsamt livet på gatan måste vara.
Problemet i att låta känslan styra är att det främjar ett system där välgörenhet sker på godtyckliga grunder. Många tiggare tvingas vädja till känslan för att få oss att skänka en slant.
Soran Ismail skrev en kolumn (SvD, 3/4) om en tiggare som stoppat en kudde under tröjan för att se gravid ut. Kudden är en konsekvens av att vi ger mest pengar till den det är mest synd om. Det är där godtyckligheten ligger – för vem kan avgöra det? Det är orimligt att tro att vi ska kunna göra en rättvis bedömning av vem som är i störst behov av ett bidrag när vi promenerar på gatan, och ändå försöker vi, varje gång vi lägger pengar i koppen.
När jag har berättat om mitt arbete på Stadsmissionens natthärbärge i Uppsala – där romer utgjorde huvuddelen gästerna – har många sagt att vi borde göra mer eftersom romerna är så ”ödmjuka och tacksamma över all hjälp de får”. Jag tycker att det synsättet är problematiskt. Jag har nämligen träffat romer som är både osympatiska och otacksamma, eftersom romer – givetvis! – är som folk är mest. Ska buffliga romer undantas hjälp? Sådana känsloargument leder, igen, till en omöjlig situation.
Lösningen är naturligtvis inte att sluta ge pengar. Medan vi diskuterar oss fram till ett konsekventare stöd är tiggeriet en livsuppehållande åtgärd som krävs för att de överhuvudtaget ska få mat på bordet. Men den långsiktiga responsen kan inte grunda sig på godtyckliga omdömen som ödmjukhet och tacksamhet. Om ansvaret för tiggarnas försörjning läggs på oss som individer kommer det oundvikligen att leda till fler kuddar under tröjorna.
Under vintern har kommunen velat fram och tillbaka innan de, i februari, till sist slog upp ett natthärbärge. Anders A Aronsson kallade hemlösa föräldrar för oansvariga, för att nästa dag ångra uttalandet.
Det har inte bara saknats en konkret strategi för att ta hand om migranterna – de styrande politikerna verkar inte ens veta var de står i frågan.
Våra gäster lyckades få tak över huvudet tack vare en barmhärtig student. Men det finns andra familjer runt om i landet som inte hade samma tur, och nästa år kommer ytterligare andra att befinna sig i samma situation. Om politikerna inte når en lösning kommer reaktionen att vara lika tafatt då.
Uppsalas tiggare består till största delen av rumänska romer, som flytt undan en misärliknande situation i hemlandet. Roten till deras problem finns inte här, den finns i Rumänien.
När härbärget stängde åkte jag dit för att få en bättre förståelse för vilken situation våra gäster kommer i från. Det var uppenbart att diskrimineringen av romer pågår, precis som de berättat för mig i vinter, på samhällets alla plan.
Att romernas situation grundar sig i rumänska politikers bristande ansvar innebär dock inte att våra politiker undkommer sitt. Istället gör det behovet av en mer genomtänkt beredskap här i Sverige ännu mer trängande. Strömmen av EU-migranter kommer knappast att sina inom de närmaste åren – vi kan börja planera för det redan nu.
Oavsett vad den politiska insatsen består i bör vi kunna ge migranterna ett besked. Vi är skyldiga dem att inta en konsekvent hållning, som inte tvingar dem att övertyga oss om deras lidande genom att framhäva sjukdomar eller åkommor. Tills vi fått det måste de fortsätta vädja till våra känslor varje morgon – och vi måste fortsätta belöna dem efter vår godtyckliga måttstock för att de ska klara sig.
Johannes Stenlund, har arbetat på Stadsmissionens natthärbärge i Uppsala i vinter. Läser journalistik vid UU.