Efter att ÖB hävdat, att Sverige kan försvaras bara en enda vecka vid ett militärt anfall, har statsministern förklarat, att det inte finns något trovärdigt militärt hot mot oss. För detta har han närmast hånats som mindre vetande, oftast med hänvisning till att Ryssland rustar upp om än från en låg nivå. Till kritikerna har Bo Pellnäs sällat sig, balanserad i sina Balkananalyser, när det begav sig men nästan alarmistisk så fort Ryssland kommer på tal. Senast har Björklund (fp) och Oscarsson (kd) ryckt ut för att beväpna Gotland med missiler och tanks. Men tänk om Reinfeldt faktiskt har rätt.
När jag arbetade på UD på 80-talet frågade jag kolleger på försvarsdepartementet, om de kunde visa på ett enda exempel efter andra världskriget, där de kunde göra det sannolikt, att vår starka krigsmakt hade avhållit någon stormakt från att anfalla oss. Ingen kunde peka på ett enda sådant fall. I dag – efter det kalla kriget – skulle jag rimligtvis få samma svar.
Slutsats: Vi har helt i onödan kastat hundratals miljarder i sjön till ingen nytta!
Tänk om vi hade använt en blygsam del av dessa miljarder till en resursstark utrikespolitik, den som Palme brukade beskriva som den främsta försvarslinjen i vår säkerhetspolitik. Tänk om vi använt huvuddelen av dessa miljarder till produktiva investeringar i utbildning, forskning, infrastruktur. Hur mycket starkare vi hade varit som nation i en globaliserad värld. Hur mycket bättre förutsättningar vi hade haft för att driva en politik för jämlikhet, jämställdhet och människovärde för alla – både i Sverige och i omvärlden. Hur mycket mer effektivt och trovärdigt vi hade kunnat kräva en grönare politik även av andra länder.
Det klassiska motargumentet mot detta synsätt är att tala om vårt militära försvar som en försäkring, men analogin håller inte. Brandförsäkring förhindrar inte bränder. Människor dör trots sina livförsäkringar.
Nu klagas det över att finansministern – och inte försvarsministern – bestämmer försvarspolitiken. Det är nu inget nytt. Så har det alltid varit. Dessutom har hotscenarierna alltid anpassats till vad vi har ansett oss ha råd att spendera på krigsmakten. Scenarierna för övningarna har dessutom brukat riggas så att fienden anfaller med inte mer resurser än vi kan klara av. Allt annat vore ju deprimerande för stridsmoralen.
Efter ÖB:s utspel ligger det snubblande nära för socialdemokraterna att falla för frestelsen att kritisera regeringen för att satsa för lite på militären. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultquist (s) rör sig oroväckande nära den fällan. Att angripa regeringen från höger är ingen bra strategi, om man vill framstå som ett trovärdigt vänsteralternativ. Att som bl a fp plädera för NATO-medlemskap är att samtidigt principiellt godkänna användning av kärnvapen. Svårt att tro på att en majoritet av svenska folket gör det.
Det har alltid funnits en ambivalens i socialdemokratisk försvarspolitik. Å ena sidan en kritisk hållning mot rustningar, å andra sidan många miljarder till en svensk krigsmaterielindustri. Å ena sidan en principiellt restriktiv vapenexportpolitik, å andra sidan alla möjliga sorters tricks för att komma runt denna restriktivitet. En orsak till denna dubbelhet kan vara alltför närsynta fackliga organisationer inom verkstadsindustrin. Det är i så fall en förklaring men inget försvar. Säkerhetspolitik bör inte få styras av sysselsättningsskäl, även om vissa beställningar av JAS och dess föregångare förefaller ha varit mer motiverade av industripolitiska skäl än av krigsmaktens behov.
Den förhoppningsvis s-ledda regering som får ansvaret efter valet 2014 behöver utveckla en realistisk och visionär utrikespolitik, som åstadkommer en tyngdpunktsförskjutning från militär till civil konflikthantering. Det vore ett värdigt sätt att fira 200 år av svensk fred.
Bernt Jonsson
samhällsdebattör och frilansjournalist