På långfredagen övade en liten rysk flygstyrka anfall mot svenskt territorium. När det stod klart att flygplanen genomförde en offensiv övning möttes de av två danska flygplan som startade från en flygbas i Litauen. Så ser den nya verkligheten ut. Försvaret av Sverige hänger samman med försvaret av hela Östersjöregionen.
Den svenska försvarsdebatten har dock helt fastnat i ett tänkande som hör kalla kriget till. Det var strax före nyår som Överbefälhavaren avslöjade att Försvarsmakten, när den nuvarande försvarsreformen är genomförd, inte kommer att vara starkare än att den bara klarar av att avvärja ett angrepp i en vecka, mot ett mål (till exempel att försvara Stockholm).
För vissa kom detta som en chock. Kan Sverige inte skydda sitt territorium! Andra har i stället velat vifta bort problemet. Det finns inget hot mot Sverige!
Längre än så kommer sällan debatten, vilket är ett problem eftersom den i grund och botten fokuserar på fel sak. Under kalla krigets tid hade försvaret en överordnad uppgift, att försvara varenda kvadratmeter av svenskt territorium. En värnpliktsarmé på 800 000 man skulle göra det till ett litet helvete att försöka ockupera Sverige. Allt handlade om att försvara svensk mark.
Men sedan avvecklade vi hela denna krigsorganisation när Sovjetväldet bröt samman, eftersom hotet om den stora invasionen försvann. Att i dag ensidigt diskutera hur stort territorialförsvar Sverige behöver leder därför fel.
Vad som är en betydligt viktigare fråga att ställa är i stället hur vi kan skapa stabilitet i Östersjöregionen.
Den som inte är van att resonera om militära frågor tänker sig ofta att försvarets viktigaste uppgift är att föra krig. Men det är en missuppfattning. Försvarets viktigaste uppgift är att vara avskräckande så att inget annat land frestas att använda militära medel som påtryckning.
Avskräckning är ett ord som låter otäckt, men logiken är densamma som varför vi har ett polisväsende. Polisen finns också till för avskräckning. Alla vet att en polis har ett vapen vid höften. Hon är beredd att skjuta om så behövs, men det händer ytterst sällan. Avskräckningen skapar lugn.
Det finns i vårt närområde bara ett orosmoment och det är vad som kan komma att ske i gränslandet mellan de baltiska staterna och Ryssland. Idag har Ryssland inga planer på att i revanschistisk anda återerövra Baltikum. Utan orosmomentet ligger i att Ryssland inte är en demokrati och har haft problem att anpassa sig till att bli ett land som tänker i termer av fred och diplomati.
Ryssland har uttalat att man anser sig ha en ”intressesfär” omkring sitt land, och har haft svårt att acceptera att de före detta sovjetrepublikerna har velat gå sin egen väg. 2008 visade man också det i handling när man invaderade Georgien. Ryssland genomför storskaliga militära övningar för att visa sin förmåga att föra krig i Östersjöområdet och rustar upp i Kaliningrad. Lägg därtill den inhemska politiska utvecklingen i Ryssland som går mot ett alltmer auktoritärt styre.
Allt detta skapar oro, och de baltiska staterna har valt att hantera situationen så att de har gått med i Nato, vilket ger dem den avskräckningsförmåga de inte har på egen hand.
I det perspektivet utgör tyvärr Sverige ett negativt bidrag till de baltiska staternas trygghet.
Geografiskt sett ligger Sverige ivägen för de Natoländer som ska försvara Baltikum med flygstridskrafter, exempelvis Norge, Storbritannien och USA, som blir tvungna att flyga över svenskt territorium om något händer.
Sverige har visserligen genom sin ensidiga ”solidaritetsförklaring” från 2009 förklarat att vi ska komma till de baltiska staternas hjälp om det behövs. Men ingen tror riktigt på oss. För det finns inga planer för hur det ska gå till och Natoländerna litar inte på dem som inte är med i alliansen.
Som vårens debatt om enveckasförsvaret har visat finns det också anledning att ifrågasätta om vi ens kan ta hand om vårt eget land.
Kontentan av det hela blir att Sverige alltmer framstår som en destabiliserande kraft i Östersjöregionen i stället för tvärtom. Vårt ensidiga nationella fokus, vårt eviga gräl om försvarsbudgetens storlek och vårt ointresse av att bidra till att skapa stabilitet i gemenskap med andra länder gör att vi just nu framstår som norra Europas minst konstruktiva land på den säkerhetspolitiska arenan. Hur kan vi vända denna situation? Det är detta vi borde diskutera.
Stefan Olsson
fil dr i statskunskap och chef för tankesmedjan Frivärld
UNT 25/4 2013